RECENSION - OPERA

Rhenguldet inleder Ringen i Göteborg

4:22 min

Att sätta upp Wagners fyrdelade operamaraton kräver sitt operahus och antingen stora resurser som Kungliga Operan i Stockholm eller ett visst mått av galenskap som Wermland Opera för några år sedan. I helgen var det premiär på Rhenguldet i Göteborgsoperans första Ringensatsning. 2021 ska den var fullbordad.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Opera: "Rhenguldet"
Tonsättare: Richard Wagner
Dirigent: Evan Rogister
Regi: Stephen Langridge
Scenografi och kostym: Alison Chitty
Ljus: Paul Pyant
Rörelseinstruktör: Annika Lindqvist
Medverkande: Anders Lorentzson, Mats Persson, Tomas Lind, Brenden Gunnell, Olafur Sigurdarson, Daniel Ralphsson, Henning von Schulman, Mats Almgren, Katarina Karnéus, Carolina Sandgren, Hege Høisæter, Mia Karlsson, Frida Engström och Ann-Kristin Jones
De sju berättarna: Sara Suneson (Guldbarnet), Sara Wikström (Grimhilde), Ivan Dajic, Jérôme Delbey, Rasmus Hanák, Mio Netzler Liljedahl, Herbjörn Thordardson
Göteborgsoperans orkester
Spelperiod: t.o.m. 9 dec 2018

Göteborgsoperan bjuder på en fantasifull uppsättning med strålande vokala insatser och en orkester som verkligen får fram Wagners dynamik mellan det riktigt skira och det stora mullret.

Rhenguldet är inledningen till historien om hur gudar, alfer och jättar slåss om guldet som ligger på floden Rhens botten och som bevakas av Rhensystrarna, en sorts vattenväsen, men den som stjäl guldet får en förbannelse över sig: man mister förmågan att älska och känna empati, man förlorar kärleken, vilket ju låter väldigt likt J R Tolkiens Sagan om ringen, och både Wagner och Tolkien fiskade i samma vatten, de fornnordiska – och även de grekiska - gudasagorna och myterna, fast Tolkien använder sig mer av stora slag och krig medan Wagner låter sina fighter stå mellan enskilda personer.

Uppsättningen är full av mäktiga vokala insatser, t ex Alberich som är den som först snor åt sig guldet och han spelas med bravur av isländske Olafur Sigurdason, och amerikanske Brenden Gunnell som spelar den opålitlige eldslågan Loge – en fixare av rang som glider omkring i glänsande vinröd rock och gangsterhatt - har en smidig och stark röst som kan nästla sig in var som helst.

Guden Wotan, eller Oden om man så vill, som spelas av Anders Lorentzon som är på scenen nästan hela tiden – gör en stor prestation. Och Katarina Karneus och Carolina Sandgren som systrarna Fricka och Freia är besvikna och ilskna över Wotans olika svek  - det riktigt ångar om dem stundtals. Men in i minsta biroll är det utsökta prestationer, vilket känns lyxigt.

I den här uppsättningen har regissören och konstnärlige ledaren Stephen Langridge  bemödat sig om att arbeta hållbart, d v s all dekor, målarfärg, tyger, kläder är gjorda av återvinningsbara material, hela scenfonden är byggd av nån sorts plywood, och ibland tycker jag att scenografin är mer fantasifull och smart än vacker. MEN den blir vacker genom den läckra ljussättningen, då man riktigt trollar med scenutrymmet.

Och inledningen - då floden Rhen får sin gestaltning genom en till synes oändlig ström av människor bland tunna tygsjok i ett blått sken - det är en effektfull bild av floden och människans livsvandring; den oändliga strömmen som vi alla är en del av. Det är verkligen gripande.

Premiären sändes i grannkanalen Opera i P2 och man kan höra den under 30 dagar. Podden Operaguiden har diskuterat Wagners Ringen - för er som vill veta mer.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista