Glenn Close och Jonathan Pryce i "The Wife".
Glenn Close och Jonathan Pryce i "The Wife". Foto: Graeme Hunter
RECENSION - FILM

The Wife: Glenn Close en storlek större än filmen

3:08 min

Björn Runges nya film "The Wife" utspelar sig under nobelfestligheterna och är en internationell produktion med Glenn Close i huvudrollen. Måns Hirschfeldt har sett den här på många sätt mycket aktuella historien.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

The Wife
Regi:
Björn Runge
Medverkande.
Glen Close, Jonathan Pryce mfl
Betyg: 3

Det är förstås storartat ironiskt att nobelpriset i litteratur just i år när det är inställt delas ut ändå, om än på bio. Fast på vita duken är det 1992, och pristagaren är amerikanen Joe Castleman som reser till Stockholm med sin fru Joan. Det är alltså hon som är the Wife och som kanske inte bara haft en stödjande funktion i utvecklingen av det stora författarskapet, utan ett mer långtgående inflytande om man säger så, utan att avslöja för mycket.

Och medan Joe är barnsligt lycklig över det han ser som sin rättmätiga upphöjelse så får Joan allt svårare att spela med. Trist förstås med tanke på hur trevligt de kunde haft det där Grand Hotel, med folk som passar upp, och en söt fotograf som herr nobepristagaren kan börja förföra, sin vana trogen.

Ibland är fingertoppskänslan perfekt, medan det i andra scener ser lite väl arrangerat ut.

Björn Runge har bäddat in den här berättelsen i ombonade och maffiga miljöer, det är varma färger, mjuka sängöverkast och murriga barer. Ibland är fingertoppskänslan perfekt, medan det i andra scener ser lite väl arrangerat ut. Och gäller väl också själva berättelsen. Så länge Glenn Close och Jonathan Pryce i huvudrollerna får ha den för sig själva så är "The Wife" ett utsökt kammarspel, framspelat med ögonbryn och skäggstrån.

Men i sällskap med andra bryts ofta förtrollningen, inte minst när alldeles för tillgjorde Christian Slater som den slemmige levnadstecknaren ständigt dyker upp, och spinner sin övertydliga intrigtrådar.

Förutsägbarheten är den här filmens stora svaghet.

Sin styrkor hämtar den i det motsatta, för det som verkligen dröjer sig kvar är frågorna under ytan. Det som mest antytts i Joans ansikte. "Se mig inte som ett offer", ber hon. Men menar hon verkligen det? Eller? Är hon istället en medlöpare som stannat i alla dessa år och murat upp en pyramidal livslögn.

Nej, kanske inte det heller. Men hur blev som det blev? Glenn Close är storleken större än själva filmen och låter motstridigheterna pysa ut genom mungipan, och bakom hennes ögonlock anar vi år av liv. Med allt med det innebär...

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista