RECENSION - LITTERATUR

Kayo Mpoyis debutroman bitvis imponerande

2:51 min

RECENSION. Kayo Mpoyi föddes i Kongo, växte upp i Tanzania och kom till Sverige som tioåring. Nu kommer hennes debutroman "Mai betyder vatten", om flickan Adi som bor med sin familj i Dar-es-Salaam. Sandra Stiskalo har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Mai betyder vatten”
Författare: Kayo Mpoyi

Den här boken var först tänkt som en serieroman. Det märks ibland. Kayo Mpoyi skriver i konkreta scener, allt går att visualisera, och språket utgörs till stor del av enkla, dramatiska huvudsatser.

Det kan tyckas lite platt. Men om man ser på romanens stiliserade struktur utifrån dess berättare blir det desto intressantare.
I ”Mai betyder vatten” är det nämligen sexåriga Adi som har ordet, hon är bokens jag. Och hennes språk är sådant: rakt och direkt.

Adi är från Zaire, nuvarande Kongo, men bor i Tanzania där hennes far jobbar på den zairiska ambassaden. Hennes och systrarna Dina, Kimpas och Mais tillvaro handlar om att leka och lära men lika mycket om att sona synder. Deras far är sträng och straffande. För honom är en kvinna – eller en flicka för den delen – ingenting utan sin dygd. När döttrarna är olydiga trotsar de inte bara honom, hävdar han, de trotsar gud. Att avfärda fadern som blott en i raden maktfullkomliga patriarker är lätt gjort men vore historielöst. Han är präglad av belgarnas kolonialism där en svart man enbart kunde avancera i samhället genom att uppvisa absolut oförvitlighet.

”Mai betyder vatten” är en berättelse där allt är tecken, åtminstone är det så för romanens karaktärer. De talar om sin olycksdrabbade historia som ömsom en förbannelse, ömsom en arvsynd. De verkar tro att lidande har en mening. Flera gånger vill man ropa: har ni aldrig hört talas om den meningslösa oturen?

Huvudpersonen Adi är fascinerande, hon betraktar sin familj och tar emot faderns bestraffningar med glödande inre men utan värderingar. Adi är ögat som registrerar utan att döma. Det är ett klassiskt barnperspektiv, tonsäkert och konsekvent framskrivet. Risken med sådana väldigt skicklig skrivna romaner är att de blir livlösa. Det är inte ”Mai betyder vatten”. Bortsett från det väl övertydliga och löftesrika slutet är det en roman som överraskar, jag vill veta vad som hände sen, jag vill ha mer.

Alltså, en bitvis mycket imponerande debut.