RECENSION - TEATER

Jane Eyre sprakar på Folkteatern i Göteborg

2:40 min

RECENSION. Charlotte Brontës klassiker om Jane Eyre kom ut 1847. 170 år senare har Tone Schunnesson gjort en pjäs av den. Premiär på Folkteatern i Göteborg i lördags.

Titel: "Jane Eyre"
Av: Charlotte Brontë
Dramatisering: Tone Schunnesson
Scen: Folkteatern Göteborg
Regi: Ragna Wei
Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei
Musik: Chris Lancaster
Medverkande: Emma Österlöf, Andrea Edwards, Lena B Nilsson, Karin de Frumerie, Francisco Sobrado, Helmon Solomon, Nina Jemth Öhlund, Jonas Sjöqvist

Det är en vacker nästintill magisk iscensättning av Jane Eyre som Folkteatern bjuder på. Man kan verkligen säga att scenografen Maja Kall och regissören Ragna Wei får den att glöda och ryka.
I första aktens dovt blommiga rum med skira tyger som framkallar en känsla av många lager, i rummet såväl som i själen, rör sig Jane som tre gestalter, för Tone Schunnesson har i sitt manus skrivit in Janes undermedvetna och kan på så sätt släppa fram tvivel, självhat, barndomsminnen och längtan. Väldigt fiffigt tycker jag.

Och Emma Österlöf är urstark i sin rollgestaltning. När hon möter husets herre Mr Rochester, finns ingen tvekan om vem hon är och vad hon kan. Och Francisco Sobrado är lika övertygande han, i sin roll som både rå och lyhörd godsherre.

Brontës roman rör sig mellan kärlek, hat och skräck. På vinden finns ju Rochesters första fru, galen och instängd men som ändå kan få hela godset att brinna. Hushållerskan, vars yttre gestalt är som skuren ur The Handmaid's Tale, blir dock inte upphetsad i första taget. Lena B Nilsson ruvar suveränt som en svart höna på husets hemligheter.

Och galenskapen på vinden smittar av sig på pjäsen så till den milda grad att till exempel en finare middag blir en hysterisk orgie där till och med Prince och Kiss letar sig in – det är en av många explosiva och roliga scener i pjäsen. Men jag ser ett problem i själva röstläget som ibland blir för gapigt.

Och det beror delvis på musiken av och med Chris Lancaster som spelar en viktig roll – den understryker och förstärker på ett alldeles utmärkt sätt. Han sitter på första bänkraden och kommenterar spelet med sin cello. Men ibland tar musiken över, skådespelarnas röstlägen blir allt högre. Och det är synd, för dramatik och intensitet handlar ju inte om vem som kan låta mest. 

Men låt inte detta hindra er som har möjlighet att gå och se.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista