RECENSION - FILM

"The House that Jack built" – en trött regissörs reträtt

3:20 min

RECENSION. Den danske regissören Lars von Trier är tillbaka i provokativ stil med filmen "The House that Jack built". Den handlar om en seriemördare som kommer undan, men också om konst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Regi: Lars von Trier
I rollerna: Matt Dillon, Bruno Ganz, Uma Thurman
Genre: Skräck/Moralitet
Betyg: 2 av 5

I inledningen av "The House that Jack built" porlar det av vatten. Vi hör Jack prata med en man, Verge, som ska leda honom, likt Vergilius leder Dante över floden Styx.

Verge ska föreställa ett slags publikens moraliska representant och vittne till Jacks berättelser om sina mest bestialiska mord. Vi ser dem utspela sig i fem kapitel: kvinnor som huggs, skärs, bankas och stryps till döds.

Vid första mordet undrar jag hur jag ska kunna uppbåda minsta intresse för fyra till.

Seriemördar-Jack vill bygga sitt drömhus, men varken form eller konstruktion vill sig. Som mördare har han ett bättre självförtroende, och kallar sig Mr Sophistication. Även här har han konstnärliga ambitioner, och har tar till mer och mer groteska grepp för att omvandla mordplatsen och sina offer till visuella uttryck för något...men för vad?

Jack försöker redogöra för hur han ser på konst, han babblar osammanhängande på om nazistisk estetik och gotiska spetsbågar och låter precis som Lars von Trier själv på en numera ökänd presskonferens i Cannes 2011.

Huvudpersonen är fast i sitt eget universum. Samma öde möter filmen som är svårt tyngd av referenser, halvbakade teman – finns konst utan moral? – och interna skämt.

Här finns också en vag kritik av USA gestaltad framför allt i ett av morden där alla bär röda kepsar. Användningen av färgen röd är för övrigt filmens mest framträdande estetiska grepp och kulminerar när Jack i en halsbrytande epilog dyker upp som Dante i en parafras på en målning av Eugène Delacroix.

Lars von Trier brukar säga att hans filmer handlar om honom själv. Här blir det väldigt tydligt. "The House that Jack built" är en av Lars von Triers mest ironiska filmer; outhärdligt blodig och tröttsam om man ser den som något annat än ett självporträtt.

Och som sådan är den inte helt ointressant, mycket tack vare Matt Dillons insats, men svår att svälja även för oss mest inbitna von Trier-fans.

Regissören verkar trött på sig själv och sina idéer, kanske är det dem han mördar så kallblodigt. Den slutliga provokationen är att gestalta det hela genom stympade kvinno- och barnkroppar.

Jag ser vad du gör Lars von Trier och jag nappar inte på betet.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista