RECENSION - TEATER

100 sånger om den vackra upprepande människan

2:54 min

Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig har gjort succé över hela Europa med sina skarpladdade samtidsdramer. "100 sånger" ett sorts körverk precis på tröskeln till katastrofen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: 100 sånger
Av: Roland Schimmelpfennig
Scen: Örebro länsteater
Regi: Sara Giese
Medverkande: Samuel Astor Åström, Frida Beckman, Malin Berg mfl

Klockan 8:55:04 går allt i kras. Det är inte en spoiler. Det är själva utgångspunkten för kollektivdramat 100 sånger. Förutsättningen, den katastrof som dyrkar upp människornas liv, fläker ut dem inför oss, under de tre skälvande minuter som föreställningen utspelar sig. Mellan 8:52 och 8:55, plus fyra sekunder. På ett tåg, och delvis på en tågstation någonstans i Väst-Sverige.

De dängor som vi trallar på, de säger väl nånting om oss.

Minuter som tas om och om igen. Som genomlevs i en uppsjö av olika människor, ett urval av de som kan tänkas befinna sig på ett tåg som 8:55:04 en morgon sprängs i bitar i ett terrordåd. Var och en med sin egen sång sjungande i kroppen.

De dängor som vi trallar på, de säger väl nånting om oss. Precis som de stereotypa personlighetsdrag som ensemblen fingertoppskänsligt bollar mellan sig, när de leker fram människorna på scen, i all sin banalitet och komplexitet.

Den beskäftiga unga studenten som förklarar den romantiska komedins dramaturgiska lagar för sin kille, strippan från Göteborg som tror på Jesus men ännu mer på sin femårige son. Mannen som just haft ett avgörande gräl med sin fru, den ensamme polisen som bara kan möta sin bror, sin närmaste, genom vodka och Deep Purple …
De är fina. Allesammans. Och strax ska de dö.

Rytmiskt, roligt och medryckande, trots att blodet rinner ned för rollgestalternas ansikten.

Om och om igen, tack vare den spiralformade dramaturgin med upprepningar och omtag, ett stillastående inför det fasansfulla.
Men Sara Gieses regi leker med den drastiska lätthet som också finns i Roland Schimmelpfennigs undergångdrama. Rytmiskt, roligt och medryckande, trots att blodet rinner ned för rollgestalternas ansikten. Eller, lite grand just för att blodet rinner, för att detta är andetagen som tas just innan allt är för sent.

Men det vet de inte, människorna som pågår och pågår i sina små bubblor, futtiga och fantastiska.
Servitrisen på stationscaféet tappar sin kaffekopp igen och igen. Den mänskliga dansen, driven av sex och död, av kärlek och våld, den pågår ända in i slutet.

Det ju är det som är det vackra med människan.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista