RECENSION - TEATER

Backstage – roligt om helt oönskad intimitet

2:29 min

RECENSION. Får man skratta åt ett övergrepp? Nej det är såklart helt olämpligt men Jenny Teleman har ändå roligt åt en ensemble som försöker hantera ett. Och det får man ha.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Backstage
Av:
Emerson Berglund, Inger Edefeldt och Kia Berglund
Scenografi och kostym:
Youlian Tabakov
Medverkande: Jacob Ericsson, Angela Kovacs, Åsa Wideen, Josef Säterhagen, Björn Wahlberg, Julia Marko-Nord

För en gångs skull önskar jag att jag kunde härma en skådespelare. Hur rösten spricker, hur fraserna om allting oerhörda viktighet lyfts, sänks och rullar runt på små pustar av aggression, leda och lite annan energi som ramlar in på helt rätt ställe.

Jacob Ericsson skulle jag vilja härma, han som här verkar ha fått sin älsklings-älsklingsroll, som den konstnärligt högstående standardregissör, som är så helt och hållet inklistrad i den sen länge putsade gestaltningsidén att en stor hink mörker är det bästa som kan hända en repetitionsprocess. Det där att hudlösa skådespelare ska använda sina sår, ta allt och pressa ut det i tolkningen, in i denna föreställning som ska födas, den som är viktigare än livet och då med regissören som demonisk doula också kommer bli sådär extra febrigt glansig genom själva ångestsvetten som bryter fram på allas pannor.

En idé om att använda jaget och koncentration i grunden som skapat mycket stor konst på scenen men gamle Stanislavskij hade nog ändå tagit sig för pannan vid åsynen av denna fenomenala sprättighet som spritt sig. Med vilken hänsynslöshet och total ytlighet hans idéer om inlevelse, lojalitet och ett symbiotiskt samarbete mellan regissör och skådespelare för att få fram ett genuint verk slentrianmissbrukas till den sortens intimitetsgeschäft som den här stackars ensemblen hamnat i. Och som nog präglat en och annan verklighet. 

Det är kort sagt, trots en svart sexuell händelse i centrum, jätteroligt. Ingen undertext bär detta och rollerna: den fenomenalt självupptagne regissören, den unga arga regiassistenten, den hala diplomatiske teaterchefen, den intellektuelle kränkte birollsinnehavaren, den bullrande huvudrollsinnehavaren och den medberoende kvinnliga huvudrollsinnehavaren hade kunnat bli outhärdliga metooklichéer. Men blir inte det.

Eftersom den här regissören Kia Berglund inte verkar kunna upphöra att se humorn i precis allt.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista