Det gör ont i mänskligheten när Notre Dame brinner

4:15 min

Olof Åkerlund om branden i Notre-Dame, kulturarvens betydelse och varför sorg inte kan jämföras.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Människor plågas av fattigdom, svält och sjukdom runt om i världen och vi fortsätter leva våra liv, oftast oberörda. Men så brinner en gammal kyrka och världen gråter.

Mer än en gång har jag fått höra att det är löjligt eller rent av upprörande att folk bryr sig så mycket om skador på eller förlusten av konst, byggnader och andra historiska objekt när det finns verkliga människor av kött och blod som lider.

Men detta är en falsk motsättning.

Dessa på ytan sett döda ting lever i våra sinnesförnimmelser och därefter som minnen och föreställningar, även för dem som inte sett dem med egna ögon. Och i Notre-Dames fall så klart även i litteraturen. Man kan, som Quasimodo i Victor Hugo ”Ringaren i Notre Dame” älska katedralen för ”dess skönhet och resning och för harmonin i dess storslagna helhet” eller som Claude för dess symboliska innebörd, för den myt som den förkroppsligar, för den betydelse som man kan läsa ut under fasadens skulpturer såsom man läser ut den ursprungliga texten under den senare överskrivna på en palimpsest, ”kort sagt, för den gåta som den aldrig upphör att ställa till intellektet”.

När man som besökare reser tillbaka efter ett möte med en sådan plats, byggnad eller ting så tar man med sig något som inte blir upptäckt i säkerhetskontrollen. Det är ett immateriellt delägarskap som inte påverkas av handelstullar och godtyckligt dragna nationsgränser.

Det talas nu om att det är symbol för Frankrike som brunnit. Visst, men framför allt en symbol för något större än så. När en byggnad överlevt härskarsläkten, tidsepoker, religioner och revolutioner så blir den en gemensam angelägenhet som symboliserar att vi är större än våra enskilda futtiga existenser – och att vi hänger ihop.

Oräkneliga människor som har besökt Notre Dame kände en sorg när de såg lågorna stiga mot Parishimlen. Och det är en sorg som inte behöver ställas mot andra för att få sitt berättigande. Sorgen är inte kvantifierbar, inte gjord för att jämföras.

Kulturarvets primära existens är inte som kropp, utan som föreställning i våra medvetanden – men den behöver en kropp för att hålla alla dessa tankar, associationer, minnen och känslor levande. Allt behöver inte överleva, men tillräckligt för att vi ska tro på idén om enhet över tid. Ur den aspekten kommer Notre Dame att resa sig, som hon gjort så många gånger förut. Och chimairor, vattenavledande gargoyler och andra demoniska varelser kommer att fortsätta att spänna sina ögon i ovälkomna inkräktare och fascinera fotograferande turister. Unika individer från olika platser och tider som alla har en liten del i den mänsklighet som ser sig själv i en byggnad som brinner.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista