RECENSION – KONST

Det politiska blir personligt hos konstnären Sharon Hayes

2:40 min

RECENSION. Sharon Hayes har ofta verkat ute på gatan som konstnär. Nu har hon flyttat in sin politiskt engagerade konst på Moderna Museet i Stockholm. Cecilia Blomberg har varit där.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Echo"
Konstnär: Sharon Hayes
Plats: Moderna Museet i Stockholm
Curator: Lena Essling
Pågår: till den 11 augusti

Det är lite av en historielektion att se den här utställningen. Ett titthål djupt in i en tid – rätt så nära vår egen – där det politiska här blir personligt, nära och tillgängligt. Om jag vänder på orden så var just parollen för 60-talets feminister att göra det personliga politiskt.

En av de starka rösterna då var Kate Millett. Hon dyker upp i Sharon Hayes utställning i ett inspelat samtal de för samtidigt som en film rullar med dokumentärt material från den första Pride-paraden – Christopher Parade i New York den 28 juni 1969. Det var då HBTQ-rörelsen klev fram och syntes i offentligheten.

Varför förväntas de vara lyckligare än andra familjer? Skulle svårigheten att skaffa barn omedelbart innebära större glädje?

Utställningen handlar mycket om det – att lyfta samtal och diskussioner från slutna rum in på en scen, ut på gatan, och här in i ett museum. Som de texter som spreds i slutna HBTQ-kretsar i Storbritannien och USA från 1955 fram till 1977. Gestaltat som en läsning i en femkanalig videoprojektion från ett hus i Philadelphia. Röster från människor som letade efter att samtal och fick en underjordisk samhörighet genom enkel tryckteknik.

Men även vår tid där provrörsbefruktningar och surrogatmödraskap på riktigt har utmanat kärnfamiljsnormen så lever många fördomar kvar. Inspirerad av Pier Paolo Pasolinis dokumentär "Comizi d'Amore" om sexualitet och sexualupplysning i 60-talets Italien, intervjuar Sharon Hayes barn och tonåringar som växt upp i de här pionjärfamiljerna om deras syn på samliv och uppväxt och de berättelserna går rakt in i mitt hjärta.

Varför förväntas de vara lyckligare än andra familjer? Skulle svårigheten att skaffa barn omedelbart innebära större glädje? Och varför måste de hela tiden förklara sig? Ja, det kan en verkligen undra. Varför är det så?