RECENSION – LITTERATUR

Att leta efter hoppet i den bernhardska svadan

3:03 min

RECENSION. Han upphörde aldrig att stångas med Österrike, Thomas Bernhard. Trots att han dog för trettio år sedan kommer nyöversatta romaner ut, nu senast "Anstöt".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Anstöt"
Författare: Thomas Bernhard ("Källaren", "Kylan", "Skogshuggning", "Korrigering", "Utplåning") 
Originaltitel: "Verstörung"
Översättare: Jan Erik Bornlid
Utgivningsår: 1967

En läkare och hans son reser genom de andefattiga österrikiska dalgångarna och tar hand om kropparna som blivit utsatta för det besinningslösa fyllevåldet. Det är faderns kall att offra sig för en sjuk brutal befolkning. Här finns en död mor och en syster som oupphörligen försöker ta sitt liv, och de frågor om ansvar och skuld som sonen ställer svarar inte fadern på.

Att göra sig förstådd är omöjligt, det kan man lära av Thomas Bernhard.

Det här är en tidig Thomas Bernhardroman, språket är ännu inte centrifugalsugande, stampade på stället, utan här leder vägen fortfarande framåt även om alla de träffar bär på sjukdom och förruttnelse och fantasilöshet, en författare utplånar sin egen text, en musiker skapar outhärdlig musik. Konsten tar kål på sig själv, tankarna slår knut, tyska språket alstrar bara dumhet, det går inte att nå fram till en annan människa. Att göra sig förstådd är omöjligt, det kan man lära av Thomas Bernhard, och bokens andra hälft kulminerar i en rasande monolog av Fursten, instängd med ljuden i sitt eget huvud, bland sina begravningsrutinerade systrar, blickande ut över den förhatliga egendomen.

”Möjligtvis blir det bara en enda tanke kvar som resultat.”

Kan man tänka sig en tillvaro där man oupphörligen läser Thomas Bernhard? Där man slutligen vindlar runt i hans meningar utan punkter, i hans hamrande språkspel, i hans Anstöt och Källare och Skogshuggning och Korrigeringar, i den dagliga uppbyggnaden och i den dagliga förstörelsen, som ett pågående arbete, och för att citera Thomas Bernhard själv: ”Möjligtvis blir det bara en enda tanke kvar som resultat.” Finns något på andra sidan den Bernhardska loopen? Nja. I sin allra sista roman "Utplåning" konstaterar berättaren att det är just överdrifterna som håller själva livstristessen borta.

Men man måste ändå fråga sig: Finns det något hopp i ”Anstöt”? Ja, att gå flera kilometer i nordöstlig riktning mot Semmering. ”I känslan att till slut vara fullkomligt fri upplevde jag något som kanske var lycka.”

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista