RECENSION – FILM

"Avengers: Endgame" – överdådigt delbokslut i Marveluniversumet

2:15 min

RECENSION. Det är dags för den allra sista striden för några av superhjältarna från The Avengers, när Marvels filmuniversum nu är framme vid del 22.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Avengers – Endgame"
Regi: Anthony Russo och Joe Russo
Manus:Christopher Markus och Stephen McFeely
I rollerna: Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Brie Larson, Chris Evans m fl
Betyg: 3/5

Hör ett längre samtal om "Avengers: Endgame" under artikeln

"Endgame" låter ju dramatiskt. Slutspel, liksom. Men kanske skulle man döpt den här filmen till något om generationsväxling i stället. För det är det som är den här filmens egentliga syfte, att vara bron mellan den gamla och nya upplagan av Marvels filmuniversum. Det finns högst praktiska skäl till det här, kontrakten med några av skådespelarna går ut i och med den här filmen, och personligen är jag överförtjust om jag aldrig mer behöver höra ett enda pip mer om några infinity stones med magiska krafter. Just den storylinen får gärna dö i och med den här filmen. 

Samtidigt är det svårt att inte imponeras över hur Marvelfilmerna sedan 2008 varit med och ritat om kartan för superhjältefilmer – både kommersiellt och innehållsmässigt. Några av de senaste är bland det bästa som gjorts i genren: "Thor Ragnarök" – bitvis en av bästa superhjältekomedier jag sett. "Black Panther", som utvecklades till ett kulturellt fenomen. Och så "Infinity War", vars avslutning måste ha varit det mörkaste ögonblicket i superhjältefilmens historia. 

"Endgame" börjar också mycket riktigt i moll. Det är som att hela världen lider av posttraumatisk stress efter katastrofen som inträffat – även de superhjältar som lyckats ta sig genom striden helskinnade. Inte ens en käck och nyklippt Captain Marvel lyckas riktigt lätta upp stämningen, trots att man haft fem år på sig att läka såren. Ganska sentimentalt blir det, dessvärre. Det är som att regissörerna inte riktigt känner sig bekväma i den här sorgliga delen av historien, utan snabbt vill växla över till ett mer komiskt spår. Som när vi får reda på att Thors sätt att hantera sorg på är att äta och supa. Asaguden har numera ölmage och manboobs, och fatshameas med syrliga kommentarer om sin vikt under resten av filmen. 

Jag får onda aningar när man senare ger sig in i det träsk av paradoxer och slött manusskrivande som kallas tidsresor (ja, jag är lite av en tidresefobiker). Men som tur är så besannas nästan inte alla mina farhågor. Att låta våra hjältar resa tillbaka i tiden för att på nytt ge sig ut i äventyr och miljöer som vi redan känner till är ju så nördgulligt att det inte går att motstå.

Jag känner mig mest av allt utmattad när "Endgame" är slut – en film som är proppfull med precis alla de där grejorna som man kunde ana skulle vara med. En magnifik slutfajt, ett värdigt farväl till rollfigurerna som lämnar franchisen och några kanske lite väl övertydliga stafettpinnesöverlämningar till de som eventuellt blir de kommande Marvelfilmernas huvudpersoner. Men någon ny chockeffekt, i stil med den i slutet av "Infinity War" blev det inte – bara några mindre, om än sorgliga, överraskningar.

Det här är helt enkelt mer en slags summering av en era, snarare än en film som står på egna ben. Det ger också "Endgame" en bitvis ryckig karaktär där hoppen mellan olika sinnesstämningar ibland sker lite väl brutalt. Humorn och självdistansen – det som alltid varit Marvelfilmernas räddning och gjort att man undvikit att fastna i alltför pretentiösa uttryck, hamnar här i vägen för en del av allvaret. Och det är lite synd, tycker vi som anser att X-Men-filmen "Logan" är det idealiska sättet att göra slut på ett delkapitel av ett superhjältefranchise. 

För de riktiga nördarna, de som suttit och repeterat hela eller delar av backstoryn finns det gott om saker att glädja sig åt i den här filmen. Även om en del av technobabblet och tidsreselogiken lämnar en del att önska. Nu hoppas jag bara att Marvel och Disney vågar förnya sitt filmkoncept när man nu snart går in i en ny fas i sitt filmuniversum. För trots sin storslagenhet så kände jag mig väldigt mätt på Marvelfilmer efter tre timmar med "Endgame". Att en film levererar exakt vad man förväntade sig är inte alltid helt lyckat.