VECKANS ORD

Veckans ord: Försvar

3:52 min

Gunnar Bolin reflekterar kring ordet "försvar" – från lagsport till spruckna uppgörelser.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Att vara försvarare inom idrotten är oftast lågstatus. Ingen försvarare blir omtalad som bäste spelaren genom tiderna. Ingen som duckar för snytingar blir hågkommen på samma sätt som den som framgångsrikt utdelar dem.

I lagsporter är försvaret ingen plats för ekvilibrism eller kreativitet som får åskådaren att häpna, helt enkelt för att konsekvenserna vid ett misstag är så stora. Anfallaren som testar en tidigare aldrig skådad fint eller konstspark må misslyckas och kanske anklagas för att välja en för svår väg, men försvararen gör inga plötsliga dragningar eller konstsparkar, han eller hon ska vara den där pålitliga furan som ingen storm kan fälla. Det gör att försvararen bara över tid kan komma att bli allas favorit, trots att man inte kan sätta ihop den minsta lilla hyllningsfilm med försvararens remarkabla insatser. Försvar är grovarbete och mycket sällan artisteri.

När blev armén, flyget och flottan tillsammans begreppet "försvaret"? Sade man så på trettioåriga krigets tid?

– Kom nu torpargubbe, vi behöver dig i försvaret!

Nja, förmodligen inte.

Enligt Svenska akademiens ordbok finns ordet försvar sammansatt som försvarsverket belagt redan på tidigt 1700-tal. Försvarsmakten fick sitt namn först 1974 när den gamla Krigsmakten gick i graven – rent begreppsligt.

I militära sammanhang är ju försvar något ädelt och i allra högsta grad respektingivande. Vilket motsäger min första teori om försvararen som den som aldrig blir det som idag kallas för "goat", get, förkortning för "Greatest of all time" – inom sportsammanhang.

Men den som försvarar demokratin, kyrkan, Gud eller om det en gång i tiden var konungen, beskrivs förstås ofta som en sann riddare.

Men borde inte de mer aggressiva staterna tala om anfallet istället? Vi behöver dig i anfallet, vädjar i n t e militärens värvningsskyltarna mot oss.
Eller: Nu går försvaret till anfall! Är inte det en katakres? Alltså en ologisk sammansättning av ord.

Men om man offrar sig som försvarare, likt Sven Duva som stod där på bron och slogs mot övermakten tills en kula träffade den klent intellektuellt utrustade Duva i bröstet... Som Runeberg skriver:

"Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm"

Att stanna som försvarare trots att övermakten är uppenbar och att döden är den enda möjliga utgången, det är det tappraste och mest hjältemodiga man kan göra. Försvararen kan mötas av respekt från både fienden och de egna.

Den som erövrar och anfaller blir bara hjälte inom den segrande gruppen och de vill sällan forska i hur stora likhögar de har lämnat bakom sig – för att äntligen kunna sitta på fiendens tron.

Försvaruppgörelsen sprack i veckan. Trots det har jag inte hört någon ingående diskussion kring just ordet "försvaret" eller vad ett försvar i dagens Sverige ska innebära.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista