RECENSION - OPERA

Häpen lycka över Telemann på VadstenaAkademien

3:27 min

RECENSION. Den mångtusenåriga och alltid lockande berättelsen om Orfeus och Eurydike finns överallt i konsten och i helgen var det dags för en Nordenpremiär på en opera om myten. Det är ett verk av Telemann från 1726 som upptäcktes för bara några decennier sedan.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Verk: "Orpheus"
Tonsättare: Georg Philipp Telemann
Regissör: Clara Svärd
Musikalisk ledare: Andreas Edlund
Scenografi/Kostym: Marika Feinsilber
Ljus: Anna Wemmert
Mask: Anne-Charlotte Reinhold
Medverkande: Richard Lindström, Kajsa Lindberg, Ingrid Berg, Johanna Wallroth, Georg Källström, Mikael Horned och Monika Jägerova samt kör och orkester.
Spelperiod: tom 7 augusti 2019

En opera av Telemann - för mig som barockgalning ger bara de orden rysningar i mig. Så sällsynt - i synnerhet i Sverige.

Men den var värd att vänta på.

Det är alltså den grekiska myten om kärleksparet Orfeus och Eurydike där hon dör och han beger sig till dödsriket för att hämta hem henne. Men han får inte se på henne när de färdas tillbaka till de levande. Det klarar han inte och hon återvänder till dödsriket.

Bara det här är ju nog för att diskutera. Är det hans blick på henne, hans förväntningar, begären.... eller är det hennes besvikelse över att han inte bekräftar deras lycka, som får henne att stanna kvar? Inte för inte är myten gestaltad i en mängd operor genom århundrandena.

I Telemanns opera har vi en tredje huvudroll: drottningen Orasia som gör allt för att fånga Orfeus - eller Årfojs som han heter på tyska.

Det här är alltså ett triangeldrama med lekfull, sensuell, överraskande och dramatisk musik.

Det finns pizzicatomusik där violinerna alltså knäpper på strängarna, det finns folkmusikgung och det finns musik i flera olika stilar. Det roliga är att när Telemann vill ha en smäktande aria i italiensk stil, då övergår han från operans huvudspråk tyska till italienska. Samma sak när det krävs franska accenter, då sjunger man på franska. Helt naturligt och med texthjälp på svenska hänger man med utan problem.

Jag är bara häpet lycklig över få höra all rolig musik.

Det är gestaltat med exakthet och lättsamt allvar. Svart-vitt där det svarta är livet och det vita döden. Regi och koreografi av Clara Svärd.

På scenen finns en ovanligt jämn sångarensemble - ingen nämnd, ingen glömd - och en ovanligt jämn musikergrupp ledd av Andreas Edlund. Det är ju sångare och musiker under utbildning så någon gång emellanåt slirar det lite men ändå - välkommen till Norden herr  Orpheus Telemann.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista