Västanå Teater berättar "Eddan"

3:17 min

Premiär i Berättarladan utanför Sunne för Västanå Teaters version av det fornnordiska eposet Eddan, en balansgång mellan klimathot och ragnarök.

Yggdrasil, världsträdet. På Västanå teater sträcker sig grenarna ända upp i taket och rötterna långt ut på scenen. Asaguden Oden har sett tecken i skyn. Ragnarök, jordens undergång, tycks nära och han besvärjer fram Völvan, sierskan.


Västanå teaters berättarlada utanför Sunne firar tjugo framgångsrika år. Teaterns kännetecken har kommit att bli den dansanta polskan, de vackra och betydelsebärande dräkterna av Inger Hallström Stinnerbom, fantasifulla masker och huvudbonader, för året något som ser ut som romerska gladiatorhjälmar och djurkronor. Och i den avskalade scenografin av Bo Jonzon har orkestern påpassligt fått en trädkoja i självaste Yggdrasil. Rutinerade skådespelare som Jacob Hultcrantz Hansson i rollen som den frispråkige Loke och i huvudrollen som Völvan, karaktärsskådespelerskan Hanna Kulle.

Upptakten är magnifik med ett dussintal rödklädda dansare och Magnus Stinnerboms musik, ett slags polskrockn´roll. Men sedan är det som om man inte riktigt vågat lita på denna känsla. Det är förstås besvärligt med en över tusen år gammal berättelse men första akten spretar en aning. Ska det vara rockigt och modernt och klimathot eller fornnordiskt och Ragnarök?

Det är först med den fräcke Loke, sonen till en jätte och bastarden, som det hettar till igen och asagudarna beter sig som vi fick lära oss redan i skolan, att vikingarna söp och slogs och bedrev hor med såväl syster som bror.


I årets föreställning, Eddan, återfinns Västanås styrka i pantomimen, i commedia del arte. Jimmy Meurlings koreografi spelar på hela registret. Allt från vildsint akrobatisk dans, till blodigt slagsmål, till den mest förtärande smärtan hos den första kärleken. Och där, just där, är det så bra att man nätt och jämt törs andas.