RECENSION - MUSIK

Bob Dylan i Globen - som att andas in hela rockhistorien

2:44 min

Bob Dylan och hans band gästade Globen i onsdags kväll. Kulturnytts recensent känner dofter av diesel, gammal blues och frihet.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

– Efter att ha hört många historier om trötta Dylan-spelningar höll jag mina förväntningar nere vid anklarna. Men, att se Bob Dylan nu är ju ändå som att ta ett djupt andetag och andas in hela rockhistorien. Det luktar diesel, gammal blues och filterlösa cigaretter – men också havsvindar, öppna motorvägar och frihet.

– Som vanligt så blandar han sina gamla hits med nyare låtar och generellt omvandlar han och bandet musiken för att passa hans djupare och grumligare röst. Ofta är det svårt att veta vilken sång det handlar om, innan han börjar sjunga. Och då kan det ändå vara Blowing in the Wind eller så. Men jag gillar det greppet. Skulle han ge publiken exakt vad den vill ha skulle han inte vara Bob Dylan.

Hur tog publiken emot det?

– Jag hörde allt från en del förvirrade frågor i stil med: "vad händer med hans artikulering?", till hurrarop när munspelet gjorde entré. Det var en väldigt varierad publik åldersmässigt, många föräldrar som gick med sina vuxna barn - så även jag och min pappa. Visst är det en del uppgivna miner bland det yngre gardet, för Dylan sysslar inte med någon form av publikfrieri. I alla låtar där man skulle kunna sjunga med i originalversionen, har han ändrat fraseringen och sjunger istället korthugget och lite märkligt.

– På det hela taget får jag ändå intrycket att Dylan gärna hade bytt arenapubliken mot 150 personer i en halvtom bar i Texas. Och i konsertens bästa stunder kändes det faktiskt som att Globen också krympte till den storleken.

De senaste åren verkar Dylans konsertkvalitet kunnat bedömas på om han varit på humör eller inte. Hur var humöret igår?

– Han är ju 78 år gammal nu och det märks. Lite kutryggig vid sitt piano, där han oftast sitter, men det glimrar ändå till i blicken ibland. Nyare låtar som Scarlet Town eller Pay in Blood lyckas bäst med att bära upp den medvetet smutsiga americanan. Gåtan Bob Dylan kör ju inget mellansnack, men jag tycker ändå det går att se att han har roligt där uppe. Och det räcker för mig. Det gör honom till mer än någon slags bucketlist-artist, och det är först när han tappar det som han kanske han borde hänga upp den stora svarta hatten på hyllan.