RECENSION - LITTERATUR

Enastående skickligt och smärtsamt i David Chariandys "Bror"

2:37 min

I tio år arbetade den kanadensiske författaren David Chariandy på sin andra roman, "Bror", som skildrar en liten familj i långvarig sorg. Martina Lowden har läst den.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Sommaren 1991 dödar polisen en svart tonårspojke från ett fattigt område i östra Toronto. Tio år senare lever hans lillebror och hans mamma kvar i sorgen, hon sammanbruten, förvirrad, han sammanbitet avvisande. David Chariandy mixar de två tidsspåren, blandar ett vintrigt nu med bilder från brödernas uppväxt.

”Bror” befinner sig nästan hela tiden på någons bristningsgräns. Ibland betyder det ett briserande våld: skjutningar, trakasserier, misshandel. Ibland att gång på gång få sitt hopp och sin värdighet tillintetgjorda och långsamt gå sönder inombords.

Så ryms här både rasismens brutalaste yttringar och de mer subtila. Men också tillfälliga frizoner: en blått blommande dal, en frisersalong full av musik. Och på sin koncentrerade prosa fångar Chariandy små lysande stunder av ömhet och omsorg mellan utmattade, utarbetade, utsatta. Med enastående skicklighet sammanfogar han ögonblicksbilder till en komplext strukturerad helhet, närmast en antik tragedi.

Redan som barn blir de två pojkarna betraktade som blivande brottslingar. En kör av ortsbor, media och poliser förutspår deras öde. Men Chariandys roman befattar sig inte med fördomskörens berättelse, utan väljer att istället skildra en nästan osynlig men obestridlig kärlekshistoria och låta den kärleken bli skeendets ödestråd.

Mot slutet öppnar huvudpersonerna sig för en sorgens gemenskap, men ingen ”kommer över” det som hänt – för, som det formuleras i Peter Kihlgårds översättning: ”minne är nuets brännande muskler”. ”Bror” låter minnena bränna och blir svindlande smärtsam.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista