RECENSION – LITTERATUR

Gripande debut av Gunnar Bolin om släktens öden i det centraleuropeiska 1900-talet

2:29 min

Gunnar Bolin, journalist på Sveriges radio, debuterar med ”Hovjuvelerarens barn" - ett strålande exempel på hur politiska skeenden präglar det privata, menar kritikern Margareta Flygt.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Hovjuvelerarens barn"
Författare: Gunnar Bolin

Gunnar Bolins röst är så bekant att det är förföriskt att läsa Hovjuvelerarens barn, det känns som jag känner honom, som han anförtror sig åt just mig.

Utifrån brev, intervjuer och arkiv lär jag känna hans brokiga släkt. Bolins farmors farfar flyttade Moskva och öppnade juvelerarfirma, andra släktingar till Köpenhamn, Paris och Wien.

Navet i den brokiga familjekarusellen är villan nära Båstad. Här samlades man varje sommar – beskrivningarna får mig att tänka på både Tjechov, Bassani och Manns familjeskildringar. Det var en kosmopolitisk tid kring förra sekelskiftet – i alla fall för dem som hade råd.

Det privata är inte bara politiskt, politiken genomsyrar det privata. Släktskildringen och Bolins sökande vävs in i en centraleuropeisk historielektion; revolutioner och världskrig, sommarlov och förälskelser, allt hänger samman. Bolin engagerar med sin kunnighet och empati. För historia är inte bara Hitler och Stalin, det är också mormor Babi, Onkel Karl och Hüllitante.

I den tyskspråkiga litteraturen har andra världskriget tematiserats i årtionden och ofta har de efterkommande brottats med skuldbearbetning eller, om de är barn till offer, med föräldrarnas. Nu har turen kommit till, Kriegsenkel, krigsbarnbarnen, som vill förstå var de kommer ifrån.
Gunnar Bolin hittar varken krigsförbrytare eller mördade, snarare överlevare som uthärdade – förutom den ingifte nazisten och plågoanden farbror Hugo.

I mötena med den åldrade fadern, österrikaren som flyttade till Sverige 1947, men som nog aldrig riktigt kom fram, glimmar texten verkligen till.
Som själv barn till en bayersk mamma, griper de här styckena mig speciellt. Att växa upp i en diktatur präglade vår föräldrageneration. Den krassa humorn, oviljan att visa svaghet, kritiken mot det svenska – och kanske framför allt oförmågan att verkligen mötas. Det som jag trott var unikt för just vår relation, har Bolin också upplevt - och skildringen berör och gör ont. Med den berättelsen, tillsammans med släktkrönikan och den allmänna historien, har Gunnar Bolin skrivit en gripande och lärorik roman om en tid som påverkar än idag.

Gunnar Bolin är medarbetare på Kulturredaktionen, därför recenseras boken av frilanskritikern Margareta Flygt.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista