RECENSION - OPERA

Lysande och okoncenterat i Tolvskillingsoperan på Folkoperan

3:09 min

RECENSION. En opera som är mer en kabaré och en burlesk show - ja, i går kväll var det premiärdags för Weills och Brechts Tolvskillingsoperan på Folkoperan i ett samarbete med Stockholms Stadsteater.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Verk: "Tolvskillingsoperan"
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Regi: Mellika Melouani Melani
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Medverkande: Sven Ahlström, Karolina Blixt, Maja Rung, Fredrik Lycke, Richard Hamrin, Lennart Jähkel, Sanna Gibbs och Peter Gardiner med flera.
Ensemble, kör och Folkoperans orkester.
Spelperiod: tom 30 november 2019

Oro, oreda, osäkerhet - det är lite av Mellika Melouani Melanis regiidé - i stort.

Hon är analytisk som få och den analysen hon gör brukar landa i uppsättningar som ska pröva vad som fungerar - och inte...

Så de innehåller fullständigt lysande scener där allt når ut och är spänstigt visuellt. Direkt efter är det medvetet oprecist och okoncentrerat. Det har varit så i över tio år..

I den här tolkningen har hon bjudit in ett antal burleska aktörer som svänger på stjärtar och bröst till Weills musik.

Det är också en samproduktion mellan Stockholms Stadsteater och Folkoperan vilket betyder att skådespelare som Maja Rung och Lennart Jähkel står bredvid operasångare som Sanna Gibbs och Richard Hamrin och musikalsångare som Fredrik Lycke.

Samma sak där. Ibland är det lojt och bara visar Mellika Melouani Melanis vaga personregi. De ska liksom bara tala lite så där vardagligt vilket gör att centrala replikskiften försvinner. Ibland är det dynamiskt och effektfullt, som när Sven Ahlström och Karolina Blixt som paret Peachum sjunger. Hon är en lång mezzo på höga klackar och han har en ettrig skådespelartenor...

Jonas Nydesjö leder med klös 13-manna orkestern. Spetsigt och skarpt - känns helt rätt för att berätta den här provocerande samhällskritiken.

Som helhet är det här ett försök att hitta tillbaka till Weill och Brecht 20-tals vision av det förkapitalistiska samhället, utan lagar och med en mycket tillåtande roffarmentalitet. Ett sätt att visa hur nära bankdirektören och gangstern står varandra.

Analysen är klar. Uppsättningen är oredigt diskuterande.