RECENSION – LITTERATUR

Magikern Bellman i ny biografi

2:30 min

Få 1700-tals svenskar har sådan lyskraft som Carl Michael Bellman. Nu kommer en ny biografi om Bellman och hans tid skriven av Carina Burman.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Lyssna på ett längre samtal om Bellman-biografin längst ned i artikeln

Vilket ord ska jag välja för att karaktärisera denna bok? Imponerande? Ja, mycket. Förkrossande. Ja, definitivt. Någon gång i framtiden finns säkert  ett dataprogram i vilket man kan mata in alla fakta om en person, klicka och ut kommer en biografi där allt är med. I väntan på denna uppfinning har Carina Burman gått fram som en litterär industridammsugare genom Bellmans liv, verk och tid.

Om Carl Michael Bellman, Calle, som man får lära sig att han kallades, har det skrivits massor. Burman har förstås läst allt. Hennes biografi besvarar inte bara frågor om Bellman utan också massor med andra frågor av typen hur många tulltjänstemän fanns ett visst år i Stockholm, hur många krogar fanns det per invånare och var verkligen malaria en vanlig sjukdom i staden.

Och så finns här en tsunami av Bellman-citat. Efter att ha tagit mig igenom Burmans bok är jag förvisso övertygad om att Bellman var en märklig författare – men också rätt dålig. Så skrev han också mer än 1700 texter och Burman citerar så många nödrim att jag häpnar. Hur har Bellmans rykte överlevt?

Kanske för att det som är bra är rent genialt. Men även när man grips av dikterna är det faktiskt svårt att förstå tiden och mannen. Författaren Bellman analyserar Burman utförligt. Människan Bellman skildras också, men mindre utförligt. Utmärkt. Men så har vi estradören Bellman. Han som spelade sig själv och sin tid som en blandning av Mick Jagger en berusad hovmarskalk. Ja, det där är ju en gissning.

Det enda vi vet är att han rörde sig fritt mellan samhällsklasserna, från det högsta till det lägsta och att han gjorde ett oerhört intryck på sina lyssnare, oavsett vilka de var. Det hade varit spännande om den kunniga Burman övergivit uppdraget som ordningsman i klassen och blivit mer spelevink och rentav vågat spekulera om hans artisteri. Mer esprit, mindre fotnoter. Ja, mer av Bellmans eget lynne helt enkelt.