RECENSION - LITTERATUR

Tove Folkesson hade behövt mer tid för nya romanen "Hennes ord"

2:12 min

För sex år sedan kom Tove Folkessons debutroman "Kalmars jägarinnor", nu är det dags för hennes fjärde bok, som skildrar ett lesbiskt pars väg mot föräldraskap. Martina Lowden har läst den.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Författare: Tove Folkesson
Titel: "Hennes ord"

Jag brukar förvänta mig storverk av Tove Folkessons romaner: himmel, jord, blixtar som förbinder dem. Kanske är det förtroende snarare än förväntan – jag litar på hennes röst, tror den om allt. I sin trilogi om Eva Zackrissons omtumlande ungdomstid skildrade hon gränslöshetstillstånd på ett språk som förändrades för varje bok, men alltid förenade flöde och formglädje.

”Hennes ord” är både en fortsättning på trilogin och en ny, mer självbiografisk början. Huvudpersonen Tove ser sin mormor närma sig döden. Liksom i ”Ölandssången” känner hon kallelsen att bevara hennes minnen och förvalta hennes ord. Samtidigt vill hon och hennes flickvän bli föräldrar. Fortsätta på släktlinjen – och börja om.

På uttrycksfull Folkessonska skriver författaren om barnlängtan och gravidstolthet, men också ett missfall, sorgen efteråt och skulden. I hennes prosa finns så mycket kärlek, riktad mot människor, platser och språket självt.

Jag önskar bara att hon skrivit på boken längre, så att den blivit kortare. Nu väljer hon att bre ut sig istället för att förtäta. Vi får fler ord – men också mer luft omkring dem. Hon bryter av rader, dikthärmande, och bryter ut stycken. Byter stil då och då. Vissa sidor känns som instuckna lösblad, och mot slutet tror jag mig läsa en papperstrave, inte ett bokband.

Tanken är kanske att vara trogen verkligheten och låta berättelsen falla i bitar när livet gör det. Att vara mänsklig, sakna ord. Men jag föredrar när boken är trogen konsten – och mormorsorden.