KOMMENTAR – KONST

Mårten Arndtzén om Sölvesborg och menskonsten: Vem är det egentligen som utmanas?

2:17 min

Sölvesborgs beslut att inte längre köpa in "utmanande samtidskonst" har rört upp en debatt där begreppet "menskonst" fått brett genomslag. Kulturnytts konstkritiker Mårten Arndtzén kommenterar.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

En längre version av den här texten hittar du här

Det var för två år sedan som Stockholms lokaltrafik limmade upp serietecknaren Liv Strömquists svartvita affischer med små ettriga fläckar av rött i, på Slussens tunnelbanestation. Minns jag rätt så var det röda placerat mitt i skrevet på några viga isprinsessor. Somliga tog anstöt men fick i gengäld ett nytt, praktiskt skällsord: menskonst.

Numera används det, åtminstone i Sölvesborg, som en synonym för "utmanande samtidskonst" – något kommunens nya styre inte tänker lägga skattemedel på. I den debatt som det utlöst har mycken klokskap yttrats, men såvitt jag vet har ingen frågat sig vem det egentligen är som utmanas av den så kallade menskonsten?

Det var nog inte makten, eller kulturetablissemanget. Utan människor som av olika anledningar tycker att mens är lite äckligt eller lite privat. Något för badrummet snarare än tunnelbanan. Och som, konfronterade med Strömquists stort uppslagna bilder i den mest offentliga av miljöer, kanske kände sig lite skrivna på näsan. Att de hade fel inställning och att konstens syfte var att göra dem medvetna om det och få dem på bättre tankar. Med andra ord: att uppfostra.

Nu brukar inte vuxna människor uppskatta att bli uppfostrade, vilket paradoxalt nog gör menskonsten till en politisk resurs, just för dem som ogillar den. Det är väl därför kultur- och fritidsnämndens ordförande i Sölvesborg väljer just det här begreppet, när han ska försvara kommunens beslut i SVT. Ett beslut som lustigt nog innebär att menskonst faktiskt utmanar makten nu, just där.

Nu ska det väl sägas att det här begreppet har ett ganska svagt sakinnehåll - menskonst är ingen konstnärlig genre. Men generellt har en lite aktivistisk strävan att sprida goda värderingar blivit ganska vanlig i kultur- och konstsammanhang på senare år. Delvis som en reaktion mot högerpopulismens framgångar. Och kanske är menskonsten, och debatten kring den, en indikation på att det finns en risk där: att man rullar ut en mensröd matta för just de krafter man tror sig bekämpa.