RECENSION – LITTERATUR

Mer ljus och mindre klaustrofobi när Atwood följer upp The Handmaid's Tale

2:29 min

Över 30 år sedan "Tjänarinnans berättelse" har Margaret Atwood skrivit en efterlängtad uppföljare: Gileads döttrar – skarpt och politiskt men ibland väl lättsmält.

Hör ett längre samtal om "Gileads döttrar" längst ned i artikeln

1985 utkom kanadensiska Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse, en mörk dystopi där kvinnor har en uppgift: att föda barn som kommer till genom ett slags rituella våldtäkter. Den har under åren blivit opera, film, serieroman och översatts till 40 språk.

Var befinner sig den här nya boken sig i relation till föregångaren?

– Tjänarinnans berättelse var en jag-berättelse om tjänarinnan Offred som bor i Gilead, det som en gång i tiden var USA men i berättelsen blivit till en religiös, fundamentalistisk och obehaglig stat. Den här romanen utspelar sig 15 år senare och vi får istället följa tre olika kvinnor, bland annat tant Lydia från "Tjänarinnans berättelse".

Är det här ett sätt att rida på vågen av framgångar för tv-serien. Eller varför har Atwood skrivit en uppföljare?

– Hon har själv sagt att hennes fans under alla år har krävt att få veta vad som hände med Offred, huvudpersonen i Tjänarinnans berättelse. Hon förnekar att hennes beslut att skriva en uppföljare skulle ha något med tv-serien att göra, utan det som hon verkar ha fastnat för är att visa ett möjligt scenario om vad som händer med totalitära stater.

The Handmaid's tale kändes skrämmande aktuell, gör den nya boken det också?

– Nja, det är lätt att blanda ihop tv-serien och romanen. Tv-serien började ju sändas våren 2017, just när Donald Trump hade tillsatts som president och använde sig mycket av nutiden, och just då kändes den filmatiseringen nästan plågsamt samtida. Romanförlagan var faktiskt mer tidlös. Fast visst, sådant som hur kvinnor utnyttjas och hur staten får bestämma över deras kroppar finns det kopplingar till i nutid, med sådant som begränsad aborträtt.

Hur har mottagandet varit?

– Det här är helt klart en av årets stora litterära händelser, med en massa hysch hysch och ett manus som varit utsatt för stöldförsök. Överlag har mottagandet varit rätt positivt.

Vad tycker du om boken, är den bra?

– Jo... den är spännande om man har läst föregångaren. Och den är välskriven och väcker tankar om dagens samhälle. Men "Tjänarinnans berättelse" var mer fängslande, mer klaustrofobisk, än vad den här blir genom sina tre olika berättarperspektiv. Det blir ibland väl lättsmält och faktiskt för ljust. Men Margaret Atwood är som alltid underhållande, om man kan säga det om någon som skriver om så mörka, cyniska saker. Hon är dessutom skarp och politisk, men sällan övertydlig. För ja, hon är ju en stor författare och det finns skäl till att hon så ofta nämnts i Nobelprissammanhang, även om inte den här boken fullt ut håller vad man brukar kalla för "Nobelklass".