RECENSION - TEATER

Förbjuden kärlek i ny pjäs om Karin Boye

2:58 min

En av Sveriges mest älskade poeter, Karin Boye, är huvudperson i en nyskriven pjäs, som handlar om förbjuden kärlek. Homosexuella handlingar straffbefriades först 1944.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Pjäs: "Nakna som foster och gudar"
Scen: Folkteatern Göteborg 
Författare: Isabel Cruz Liljegren
Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi: Mats Sahlström
Kostym: Elin Hallberg
I rollerna: Lena B Nilsson, Lovisa Onnermark, Sara Turpin,
Maria Zakrisson Mortensson
Föreställningen är ett samarbete med Riksteatern, pjäsen kommer att turnera över hela Sverige 11/10 - 30/11 2019 
Turnéplan: https://www.riksteatern.se/forestallningar/nakna-som-foster-och-gudar

 "Nakna som foster och gudar " är en rad från dikten Vällust och pjäsen som fått den titeln handlar om uppror, utlevelse, erotik och framför allt om den förbjudna, tabubelagda lesbiska kärleken.

Pjäsen tar avstamp i Karin Boyes försvinnande i Alingsås 1940, något som meddelas i radion. Kvar i Stockholm sitter livskamraten Margot Hanel, sliten, förtvivlad, svartsjuk.

I tillbakablickar rullas relationen upp: mötet i Berlin på källarklubben Silouette, nazisterna som tar över i Tyskland och hur Karin Boye hjälper Margot – som är judinna – att komma till Sverige där de lever tillsammans.

Scenerna mellan nutid och dåtid rytmiseras av tre återkommande ljud som alla innebär hot: bultandet på dörren, telefonen som ringer och radion som lever sitt eget liv och ger rapporter om kriget och om Boyes försvinnande och död.

Sara Turpin övertygar som Boye, hon har suget i blicken och drivet i steget – livet som ska bejakas, men den konstnärliga friheten krockar med plikt och ansvar, för i hemmet finns Margot, och Maria Zakrisson Mortensson gör henne tvivlande intill upplösningens gräns.

Hennes grå morgonrock bidrar till att göra hennes så osynlig som omgivningen vill ha henne. Framför allt vill Signe, Karins mamma, att Margot ska vara osynlig. Lena B Nilsson är mästerlig som egoistisk förnekande mamma, för hon låter oss också se en spricka av förtvivlan.

Så finns en kvinna till, Lovisa Onnermark, som spelar den varma stöttande goda vännen och hon lyckas verkligen sprida ljus och färg över scenen, och då tänker jag inte bara hennes storblommiga brallor.

Dessa stora och starka virvlar av lust och förtvivlan hanteras med fingertoppskänsla av regissören Helena Sandström Cruz, fast pjäsen har precis som Beethoven svårt att sätta punkt. Det är för många slut helt enkelt.

Och jag är inte förtjust i den grå scenografin – väggar, möbler och föremål är alla lika grå – det diskreta blir dominerande.

Men det är randanmärkningar på denna fina uppsättning med fyra starka kvinnoroller som kastar ljus på det oberäkneliga och komplexa som kallas kärlek, och om det finns något som kan kallas en fri människa.