KRÖNIKA

Veckans ord : Verkligheten

3:40 min

Jenny Teleman om den alltmer populära verkligheten. Ett något rörigt fenomen.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

I en kyrka på ett torg i Stockholm spelas just nu en pjäs om vad som kan hända i en bostadsrättsförening. Hur orolig man kan bli för obehöriga när man stängt in sig djupt inne i sin grotta av höga lån och nerplockade väggar. Pjäsen bygger på intervjuer med verkliga människor runt Mariatorget, deras oro och tankar på vad som är viktigt med lekparken, och alla människor som samlas i en trappuppgång och kanske kräks och knarkar och bajsar fast man inte vill det. Den är ganska rolig sammansatt av John Ajvide Lindkvist, men grund. Verklighetens bostadsrättsföreningar har gått djupare in i skräcken än såhär tror jag. De obehöriga som pjäsen heter är fler, doften av guld starkare och rädslan att ramla ur kallare.

På Västmanlands teater för övrigt bygger man också pjäs kring verkligheten runt ett torg, men i Västerås.

Verkligheten i dans med fiktion är lite det som gäller just nu sägs det. Autofiktion, true crime och Mattias Andersson, regissören som i åratal arbetat med dokumentärt material för att linda fram det mentala tillståndet i landet, han blev helt nyss konstnärlig ledare för nationens eget teaterhus, Dramaten. Därinne är det påhittade kungar och drottningar. Men inte i personalrummen längre. Där kan verkligheten var min eller din. Olika. Det kan bli en bedårande sammansmältning detta, den dramatiska verklighetstolkaren leder Inga Tidblads gyllene hus.

 Under tiden står en flicka i flätor och morrar på världens största politiska scener: Lyssna på den biologiska verkligheten, tack! Allt måste styras efter den nu! Fiktion,  mardrömmar, skriker några tillbaka, du är ju helt obehörig, gå tillbaka till skolan och lär dig något om ekonomisk verklighet.

 Under tiden startar Dagens Nyheter en teaterdebatt: Varför går så få kulturchefer på teater? Några har svarat att det gör vi väl ibland, men varför spelas så lite som speglar verkligheten? Låt oss vara i fred litegrann och skapa nu, hälsade Stefan Larsson strängt inifrån Dramaten, som alltså fått ny chef med starka trådar till verkligheten. Ganska bra svar ändå tycker jag. Man måste få hålla på lite innan man vet vilken bit verklighet det blir drama av.  I de antika pjäser som just nu rullar över scenerna är det till exempel kärnfamiljen som avhandlas: hur går det för för barn och äktenskap när ödet och hämnden spelar tärning med människorna? En rätt ny verklighet att ta ställning till för de uråldriga gestalterna.

 Nåväl, en kulturchef gick iallafall på teater och skrev om det. Karin Olsson på Expressen såg De obehöriga i kyrkan på Mariatorget och tyckte den var bra. Men började med att rysande påpeka att det kan vara väldigt besvärligt med teater, för folk i publiken kan skratta irriterande och påträngande fast man inte vill höra. Och precis så är det ju, teater är nästan sämst på fiktion, det finns nästan inget overkligt att vila i, folk bara sitter precis bredvid en och andas medan andra kämpar och andas och försöker mitt framför en. Fenomenalt verkligt.

 Så jag tycker ändå det är okej att säga det i debatten. De flesta idag som undviker att gå på teater, kulturchefer och andra, gör det nog främst för att man måste sitta kvar. För går man innan slutet, ja då märks det. I verkligheten.

En underbar konstform på just det sättet.