Skönheten och odjuret - dansande bestick och serveringsfat skapar sagomagi

3:10 min

Som scenmusikal har den spelats både i Stockholm och Göteborg. Nu är det Malmö Operas tur att sätta upp Disneymusikalen Skönheten och odjuret. David Richter har sett den.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Kan det bli mer sockersött än storyn om en skönhet som får ett odjur att smälta och tro på kärlek igen? Knappast. Men det är lite vad man får räkna med när man sätter upp Disneydramatik. Och Malmö Opera gör ingen besviken. Använder hela teatermaskineriet, som likt en trollerilåda spottar ur sig snillrika effekter, flotta kostymer och fräck ljussättning, för att leda in publiken i sagovärlden.

Den tecknade filmen kom 1991, och till scenföreställningen tre år senare skrev Alan Menken åtta nya låtar av lite skiftande kvalitet. Men storyn är densamma. Den om den dryge prinsen som blir förvandlad till ett odjur och ska så förbli tills han kan älska och älskas tillbaka.

I Malmö tampas uppsättningen med den lite pratiga inledningen, där den komiska dialogen inte alltid får full effekt, men det får å andra sidan ensemblenumren.

Flådigare satsning var det ett tag sedan man såg på Malmöoperan. Som i det Folies Bergère-inspirerade och mest kända numret "Bli vår gäst", där lager på lager av scenprakt vecklas ut med en ensemble av dansande bestick och serveringsfat. Och när också andra aktens spelscener tar fart, då infinner sig den riktiga sagomagin.

Belle görs av en skönsjungande Sofie Gunnarsson och odjuret av Fred Johanson, som lyckas trycka känslorna genom en mer eller mindre heltäckande sminkning.

Och med ett galleri av rejält utmejslade karaktärer runt sig - levande tekannor, urverk och kandelabrar – blir det här en lyckad kväll.

Låt vara att sensmoralen att man ska bedömas för vem man är inte för hur man ser ut, känns en smula märklig när Belle belönas med en vacker prins på slutet.

Om det får man tycka vad man vill. Men vägen dit är i alla fall underhållande.