RECENSION – LITTERATUR

"Himlen" – dikter om arv, arbete och omsorg

2:17 min

Karl Daniel Törnkvist debuterar med "Himlen", en diktsamling om vården och döden. Martina Lowden recenserar.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

varför gav du mig dessa vårdhänder?
du tvingade mig att veta
att jag bar händer i bröstet

Så står det i "Himlen". Raderna rymmer både bokens teman – arv, arbete, omsorg – och diktjagets ambivalens inför dem. Vårdhänderna växer ur hjärtat, men vårdarbetet sliter på kroppen. Vården hjälper, vården kränker.

Några gestalter kan urskiljas: ett barnbarn, hans mor och hennes föräldrar från skogarna i mellersta Finland. Men ögonblicken från deras liv uppgår genast i större berättelser, där röster avlöser varandra i rusande språkströmmar. Det är patienter som talar, brukare, anhöriga, personal, och alla kategorierna överlappar varandra. Det är arbetare som talar. Och Ivar Lo. Och Moa Martinson.

Som titeln "Himlen" antyder handlar boken också om döden. Och jag berörs av diktens ömsinta inlevelse i människor på väg bort eller redan borta, och hur den orfiskt strävar efter att närma sig dem. Så blir denna minnesvård själv ett stycke himmel, en plats där döda lever vidare.

Stilistiskt är Karl Daniel Törnkvist oerhört rörlig. Han utforskar både det andlösa pratet och de långa tystnaderna. Ibland landar han i ett livfullt skyfflande av lyriskt material, där repliker och bilder landar på varandra i en hastigt växande hög. De bråtiga långdikterna bryts sen mot andra slags språk, mot mytologiska elegier och brutal prosalyrik.

"Himlen" är ingen jämn bok, men jag kommer att återvända till vissa bråddjupa sidor, till vårdhändernas arbete, till de mörka rummen och till ljuset utanför dem."