Veckans ord: Tant

4:04 min
Kan det vara så att hela 2020-talet tillhör Tanten? Katarina Wikars lyfter fram de äldre kvinnorna men ser också en ny generations tant hänga i hotellbaren om eftermiddagarna.
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Det första jag gör denna januari är att hitta Fatima Bremmers De sista tanterna i en hylla. Den skrevs i början av 10-talet men återutgavs nyligen som en hyllning till just de sista tanterna, de med låg pension, de som aldrig satt sig själva i centrum, som vikt, syltat, städat, uppfostrat barn, tagit hand om andra. De som föddes för tidigt för att hinna med någon som helst ungdomskultur.

Tantupproren för några decennier sen brukade handla om att slippa kallas för tant. Men kan det nu inte vara dags att reclaima tanten?

För nu ska jag hålla ett anförande varför jag väntar på att bli tant. Coolt förvänta mig att yngre människor per automatik ska resa sig från säten där vi gamla ska sitta och om de inte gör det ska jag med ålderns rätt vänligt be dem att resa sig eller hytta med paraplyet.

Redan i trettioårsåldern började jag använda ordet tant om mina jämnåriga väninnor när jag som småbarnsmamma fick besök av dem: Nu kommer tanterna, sa jag till sonen. Och ibland när väninnorna hade hängt för mycket på krogen sa jag: Nu kommer sprittanterna. Jag hade haft egna tanter i min barndom, en baptisttant Berta i Uppsala, och en rekorderlig granntant Viola på landet som 1967 stod på trappen och skrek till sin man: kom ihåg att det är högertrafik. Att ha några egna tanter kan vara bra för barn, tänkte jag, det bäddar liksom in dem i generationsgemenskap.

Ett samhälle som inte högaktar och tar hand om sina gamla är i förfall. Och jag blir rasande att läsa att falska poliser och mäklare rånar 95-åriga tanter. Ska en tant behöva ha en egen schäferhund?

De sista tanterna i boken De sista tanterna är födda sent 1920-tal. Deras värld kan måhända ha ett nostalgiskt skimmer av blommigt porslin runt sig men många äldre kvinnor har väldigt lite pengar att röra sig med och knappt några besparingar. När jag såg min numera döda mammas pensionsbesked trodde jag inte det var sant men hon hade kunnat vinna ett miljöpris för hon hade aldrig satt sig i ett flygplan, sparade alla matrester till vad hon kallade djuren, återanvände var enda påse och avbeställde läkarbesöken på gamla dagar med orden man kan inte vara här jämt. Dessutom vägrade hon teve-tittande: Det finns inget som får kvällarna att gå så långsamt som teve, sa hon.

Vad skulle då en uppgraderad tant kunna göra och inte göra framöver? Slippa strida för sitt värde. Tala folk till rätta. Brodera fulbonader på ostrukna linnehanddukar. Strö salt i såren. Träna kampsport. Hänga i hotellbarer klockan tre på eftermiddagarna. Strunta i att färga håret. Ha hatt inomhus. Förvänta sig ett tack då och då. Äntligen få vara ifred och slippa ha dåligt samvete. Ha bakpulver i håret och bikarbonat i glaset. Åldras parallellt med Nick Cave.

Nu kommer de nya tanterna. ”Never complain, never explain.” Och jag minns helt plötsligt vad en gammal pojkvän svarade när jag tjugoårsåldern sa att vi ska i alla fall åldras ihop. Men du har ju redan börjat, sa han. Ja, du, gissa om jag har!