Tv-serien Heimat återkommer

När den tyska tv-serien Heimat visades för första gången, år 1984, gjorde den stor succe. En trakt i Sydtyskland, med Hünsrück och Schabbach i centrum, skildrades genom familjen Simons öde och hela den tyska 1900-talshistorien kunde genom dem speglas och berättas på ett nytt och originellt sätt. I synnerhet handlade det om den unge sonen Hermann Simon på hans väg från byn ut i världen under mellankrigstid, krigstid och efterkrigstid.

I del två, från 1992, hade det i serien blivit 60- och 70-tal och Hermann utbildade sig till musiker och tonsättare.

Och nu på söndag inleder Sveriges Televison sina sändningar av den tredje delen av Edgar Reitz teveserie.

Plötsligt mitt i ett av avsnitten blir jag så sorgsen. Varför har ingen svensk regissör mäktat med att skildra oss på det här viset? Varför kan ingen av oss gestalta våra liv, föra samman händelser som alla marscher mot kärnkraften runt 1980, motboken och mellanölet, mordet på Palme, den märkliga neutraliteten under andra världskriget, Estonia, Hjalmar Branting, högeromläggningen, Sven Jerring och Hyland och Kreuger och - allt det i våra svenska liv som vi fruktat och skrämts av, som vi hatat och glatts åt, allt det i en enda familjs liv...

Edgar Reitz har en sådan fantastisk förmåga att använda stora händelser och metaforer utan att de överlastar berättelsen. Ja, Hermann möter sin älskade Clarissa av en tillfällighet framför en teve i en hotellvestibul i Berlin, en utsändning som just berättar om att östtyskarna nu kan resa fritt, murens fall och där står de och berättelsen, den tredje Heimat, rullas igång på några minuter.

Metaforen fortsätter. Clarissa har ett drömhus som hon en gång ville köpa. Ett förfallet hus i närheten av Hermanns ursprungliga trakter. Med hjälp av östtyskar renoverar de huset igen - först river de ner det, sedan för de det samman igen. En solklar bild av den tyska återföreningen, det för många skrämmande återskapandet av ett land flera har ett speciellt förhållande till. Det är alltså en metafor men minst lika mycket en berättelse om en kärlek mellan två människor som förenas under det här hustaket.

Och människorna i Heimats tredje del är alla på jakt efter friheten. Först och främst den ekonomiska friheten - det gäller östtyskarna förstås, sedan de tyskättade före detta sovjeterna som efter det rikets fall kommer till Tyskland. Men det handlar också om den kreativa friheten, om friheten från släktens krav, friheten att gå sin egen väg och konsten, det svåra konsten för två artister som operasångerskan Clarissa och dirigenten och tonsättaren Hermann, att, för dem, förena framgång med kärlek och ro.

Reitz har skrivit manus tillsammans med författaren Thomas Brussig. Han finns översatt till svenska med romaner som Hjältar som vi och På den kortare sidan av Sonnenallé. Med några få repliker fångar de två en gestalt, gör oss bekanta och får mig att känna det som vi varit goda vänner sedan länge.

Och sen bilderna - växlingarna mellan svartvitt och färg, och sedan musiken - Nikos Mamangakis - med gitarr och klarinett i det introverta, med kör och stråkar i det väldiga. Bara njut!

Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".