Kul djävul i Nobels debut

Han bara skrev en enda pjäs i hela sitt liv, en pjäs han aldrig fick se uppsatt på en scen och vars första och enda tryckta upplaga eldades upp av en omtänksam vän, efter författarens död.
  Vännen hette Nathan Söderblom och blev sedemera Ärkebiskop. Författaren hette Alfred Nobel och gick till historien av andra skäl. Och pjäsen heter ”Nemesis” efter hämndens gudinna i det gamla Grekland. Den utspelar sig i 1500-talets Italien och i helgen hade den urpremiär på Strindbergs Intima Teater i Stockholm.
  Richard Turpin står för regin och Kulturnytts Elin Claeson såg premiären.

Ja, att Nathan Söderblom fick kalla fötter det kan man ju förstå. Den käre Alfred har nämligen skrivit en berättelse om blod, tortyr och mord. Den oskyldiga unga Beatrice - en knoppande blomma som precis ska slå ut - trånar efter en ung vältalig präst. Men hennes gruvlige far suktar efter henne! Och den slemme fadern är en man som inte har långt från tanke till handling! Den olyckliga Beatrice möter i hallucinatoriskt tillstånd den heliga Guds moder - med gloria och direktkontakt med Herren, men också underjordens härskare, den bockfotade Satan - som visar sig vara en korrekt byråkrat med tydliga släktskap både med HasseåTage och Killinggänget. Och hennes själs älskade - den unge prästen - sliter sitt hår, korsfäster sig själv och hädar Gud...
  Att se ”Nemesis” är en minst sagt tudelad upplevelse: för visst är pjäsen mossig och ensembeln lite väl förtjust i sina egna tokiga påhitt - men det är också roligt; Turpin har regisserat med frenesi - här finns slapsticks, blinkingar till nutiden - som en boxboll i form av Alfred Nobels huvud - och man håller nästan hela tiden god fart.
  En bra pjäs är det inte - Nemesis - men man kan ju uppenbarligen ha skoj ändå!

Elin Claeson