Puccinisk klarhet på Stockholmsoperan

För en utomstående kan nästan handlingen i den opera som Kungliga Operan i Stockholm nu sätter upp låta som en elak lek med de vanligaste operaschablonerna: Förälskelse mellan ung man och ung kvinna, en kvinna som för sin försörjning tvingas leva med en äldre man hon inte älskar. Det leder till förnekelse, passion, lögner, svek och tillsist försök till ett nytt liv.

Det är en av Puccinis första operor: Manon Lescaut och i originalet utspelas allt i 1700-talets Frankrike – Per Feltzin kan berätta hur regissören Knut Hendriksen gjort på Kungliga Operan i Stockholm.

(Ljudet i recensionen kommer från Sveriges Radio P2s direktsändning.)

Föreställningen är fortfarande kvar i ett praktfullt 1700-tal – över 200 kostymer ritade av Annsofi Nyberg och en scenografi av Lars Östbergh som nytolkar seklet med en spegel-glas-belysnings-orgie i delvis modern stil. Vi är på Operan med stort O och det är Teater med stor T – i gester, anspråk och storslagenhet.

Manon Lescaut är lite som om någon tagit Puccinis yttre kraft, som den ungdomliga dårskapen, surfandet på de ljuvliga stråkarna, de bubblande folkscenerna, den italienska kramen runt det förälskade hjärtat - tagit allt det och lekt med det, lite som en satir. Här finns lite Tosca, lite Turandot och lite Boheme. Hör här hur Manon Lescaut, på väg till klostret hon ska sättas i av sin familj, hör hur hon träffar sin fattige student Des Grieux. Det kunde vara Mimi och Rodolfo i La Boheme.

(Sara Olsson och Lars Cleveman sjunger - musik ur först mötet mellan Manon Lescaut och Des Grieux.)  

Knut Hendriksens föreställning är en strikt närläsning av verket som Puccini skrev det. Man har flyttat ett instrumentalt intermezzo längre bak men det så vitt jag hörde allt som är förändrat.

Och Hendriksen vill verkligen att vi ska se och förstå allt. I programbladet berättar han att viljan till klarhet är viktigare för honom än den påtvingade pressen att ständigt hitta på något nytt. Han är lojal med sina huvudroller – han får oss att förstå Manons utsatthet, att hon är tvungen att bli cynisk och pengaglupsk för att överleva som kvinna i en mansvärld. Klarheten präglade också hans Tosca förra året. Då och nu har resultatet blivit något av stiliga, lätt övertydliga, förstagångsoperor. Bra för en nybörjare men inte så mycket för oss som springer på opera titt som tätt.

Den här genombrottsoperan hade premiär 1893 i Turin, samma vecka som Verdi gjorde sorti med sin Falstaff i Milano. Och för två veckor sedan har just Falstaff premiär på GöteborgsOperan och på flera sätt liknar föreställningarna varandra. Klara, brett anlagda och utåtriktade.

Tyvärr också på ett annat sätt – vokalt. Sara Olsson som Manon blandar heshet och sökande med glansfulla starkare partier. Lars Cleveman som Des Grieux har en stark kärna i sin tenor men jag saknar glansen på toppen. Många av de övriga svajar en hel del, de arbetar på gränsen av sin förmåga och verkar söka stöd hos dirigenten mer än vanligt. Men den tyske Frankfurtbaserade Roland Böer tycks ha ägnat mest kraft åt orkestern som då i stället låter bättre och bättre under kvällen. Han gör en mycket precis tolkning där jag bara ibland saknar lite italiensk glöd. Men när operans kör och orkester tillsammans med delar av ensemblen kommer loss i lite Puccinisk espri – ja, då låter det så här fint!

(musik ur deportationsscenen)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".