King Kong återtar New York

Så här mot slutet av året kommer till sist storfilmerna som ska rädda den svenska biobesöksstatistiken.

Nästa vecka kommer den första Narniafilmen och idag är det premiär för King Kong. Det är ett hjärteprojekt för den nya zeeländske regissören Peter Jackson.

Och Jackson är van leverera betalande besökare till biograferna - det var ju han som gjorde de tre Sagan om Ringen-filmerna.

Då var förväntningarna stora - det är de nu också. Bara det att göra en ny version på den första King Kong filmen. Den gjordes för drygt sjuttio år sen och räknas till dom stora klassikerna i sin genre.

Måns Hirschfeldt.

Som filmkritiker får man ibland en del skäll av lyssnare som tycker att en recension avslöjat för mycket av filmen och i värsta fall av slutet. Men idag är jag nog beredd att ta den risken. För slutscenen i King Kong, den tillhör faktiskt allmänbildningen. Apan som klänger högst upp på Empire State Building och som varsamt ställer ner flickan på en avsats, för att kunna ta sig an dom anfallande flyplanen. Det är absolut film det, redan i orginalet från 1933.

Fast i den versionen var själva skyskrapans laddning förstås en annan - då praktiskt taget nybyggd och betraktad som en modernitetens milstolpe. Idag får vi helt andra associationer av skyskrapor och flygplan och Peter Jackson väljer klokt att låta även nyinspelningen utspela sig på trettiotalet.

Storyn är väl ungefär densamma: filmregissören Carl Denham, som spelas av alltför fyrkantig Jack Black, har funnit karta över en okänd ö, och dit han styr sitt chartrade fartyg för göra filmhistoria. Med på båten finns den blivande stjärnan som Denham räddat ur rännstenen: varieteartisten Ann Darrow -en roll som Naomi Watts verkligen gör rättvisa, med sin lite nedtonade spelstil.

Nu tar det dock rätt lång tid innan båten kan lägga ut, för till den ursprungliga historien har Peter Jackson fogat ett slags prolog där vi får följa Anns öde och arbetslöshet och det allmän soppkökseländet. I originalversionen behövde man inte lägga nån tid på att gestalta trettiotalets depression: den kände nog biopubliken i magen.

Nu sitter vi och skruvar oss i biofåtöljen av andra skäl - att se Jacksons King Kong - det är att lära sig vad tålamod är. Det ryms nämligen mer än bara jätteapor på den där mystiska ön och varenda ödla och dinosaurie som dataamimatörerna knåpat ihop måste få en chans att visa vad dom går för. Det är rena paraden av jurassiska jättemonster som alla ska slåss varandra. Grundligt.

Ja, det är tre timmar och åtta minuter långt. Hela orginalversionen och ungefär lika mycket till. Många scener och replikskiften är direkt hämtade från den första filmen, tyvärr även dom gruvliga infödingarna, som mest liknar nåt som blivit över från Sagan om Ringen. Där, om nånstans, borde Jackson lämnat 1930-talet bakom sig.

Men det också en stundtals formidabel uppvisning av rörliga bilder. All den möda som lagts ner i dom här fantasterierna, verka bottna i ett verkligt intresse för rörlighet, för kroppars och bilders rörelse: som Disney på sitt mest lekfulla humör. Och till och med King Kong själv måste dra på munnen när Ann Darrow drar ett akrobatnummer från varietescenen. Vilket ju i sin tur är ett av Jacksons metaperspektiv på den här historien - hur mycket den faktiskt handlar om showbiz. Om apkonster och underverk.

Och att det tar tid kan det väl vara värt, när man nu också hinner med en romantisk-komisk isdans i Central Park - med skönheten och odjuret i de färgglada lyktornas sken.

För trots allt, New York är ju inte bara Empire State Building.

Måns Hirschfeldt

måns.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".