Kropparna talar i filmen "Barnet"

Jean-Pierre och Luc Dardenne - de belgiska filmbröderna har fått Guldpalmen i Cannes två gånger. Första gången var för filmen ”Rosetta” 1999 och andra gången var nu i år med ”Barnet”.

Genombrottet för filmbröderna kom med ”Ett löfte” 1996, även ”Sonen” från 2002 lät också tala om sig. Alla bröderna Dardennes filmer handlar om människor i en, på ett eller annat sätt, utsatt position som skildras med en omutlig lojalitet, så också i ”Barnet” som Maria Edström har sett.

Kroppar i rörelse - så skulle man kunna karakterisera bröderna Dardennes filmer. Ständigt dessa kroppar som springer, hastar, fixar, snickrar, packar, bär och kånkar, kroppar som kämpar för sin överlevnad. Och så kameran som snubblar efter, hack i häl, hinner knappt med. Fotografen Alain Marcoens kameraöga är närgånget men aldrig påfluget utan ser alltid med en empatisk blick.

All denna rörelse ackompanjeras aldrig av musik utan bara av naturliga ljud - i ”Rosetta”, Rosettas egen häftiga andhämtning, i ”Sonen” hammarslag och sågmaskiner, och nu i ”Barnet” trafikens muller och dån.

Sonia och Bruno, Déborah Francois och Jérémie Renier, som spelar det unga paret som just fått barn rör sig ständigt ute, på gatorna och vid motorleder. Sonia, klädd i kort jacka, kort kjol och gummistövlar bär runt på bebisen i en åkpåse. Bruno, hela tiden mobilringande och rökande, har bara råkat hyra ut Sonias lägenhet medan hon var på BB - ”bara tillfälligt vi får tillbaks den om ett par dagar”. Bruno ger Sonia bloss från sin cigarett, dom bråkar och nojsar, sätter krokben, nyps och kramas- även här är det kropparna som talar. De unga skådespelarna är verkligen ett med sina roller, Renier har vi sett förr, slängig och lite solkig, och Francois är ett fynd, en busflicka frisk som ett höstäpple. Men lika glad som Sonia först är, lika förtvivlad blir hon när Bruno ger sig på att sälja deras lilla barn. Han har hört att många betalar bra för en baby, och tänker att de kan ju bara göra en ny. När Sonia får reda på vad Bruno gjort faller hon bara stumt till marken - återigen detta kroppens språk, inga skrik och anklagelser, bara detta stumma, totala ihopfallande.

Man kanske kan säja att bröderna Dardenne också alltid skildrar människor som på något vis står inför det oerhörda. I deras förra film ”Sonen” känner huvudpersonen igen sin sons mördare i en av lärlingarna på jobbet och i ”Barnet” säljer som sagt en far sitt eget barn. Men såväl i ”Sonen” som i ”Barnet” finns en möjlig försoning antydd - ett sätt att leva vidare. Ondska finns inte hos bröderna Dardenne bara omognad, oförmåga och eländiga omständigheter.

Jag har svårt att sätta någon av brödernas filmer före den andra, ”Barnet” är ytterligare en variation, ytterligare en koreografi över temat den utsatta belägenheten och där Jean-Pierre och Luc Dardennes alla filmer tillsammans liknar en ständigt pågående rörelse.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".