Kristina Lugn drömmer om Vällingby

Kristina Lugns nyskrivna pjäs ”Det finns ett liv där borta i Vällingby” har satts upp på Stockholms Stadsteater. För regi står Åsa Kalmér och i huvudrollerna ses Ann Petrén och Lennart Jähkel.

Jag var alltså på Stockholms Stadsteater igår kväll och hade jag skrivit en recension i pausen hade den varit lyrisk, fnittrig och uppspelt.

Scenografen Ann Bonander-Looft har nämligen förvandlat Stora scenen till en stram, grön och filtklädd allmänning där radhusägarna från Vallentuna, alla klädda i olika röda nyanser, möts och stöts bakom formklippta buskar och talar om livet i svängande hammockar. De bearbetar en förestående skilsmässa, har ångest för sina barn och försöker komma överens med sina rätta jag i denna vår absoluta samtid. 

Regissören Åsa Kalmér har fått Kristina Lugns kvicka dråpligheter att rinna som guld och honung ur skådespelarnas munnar. Allt ackompanjerat av briljant klang- och klock- och slaginstrumentmusik av Niklas Brommare.

Men, ja det finns ett sånt, kanske tog de i för mycket före paus, för sen gick liksom luften ur och der blev mysigt och småskrockande och texten vrängde till sig och blev i vissa stycken obegriplig. Tyvärr, för jag var som sagt var mer än förtjust. 

Detta till trots; radhusmänniskorna - de rödklädda, de rädda, sorgsna, längtande - fanns kvar i mig när jag gick hem i kylan. Och att få se Ann Petréns Annika, som drömmer om en lyckligare framtid i Vällingby, sitta i en flyttkartong och Lennart Jähkels sorgsna Torsten, glömma den stundande skilsmässan och jazza loss i flanellskjorta - det är ändå värt varenda minut.

Elin Claeson

elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".