Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Buss till... vadå?

”Vägen ut”, ”Hans och hennes” och ”Miffo” - ja, äkta paret Daniel Lind-Lagerlöf och Malin Lagerlöf kan väl sägas ha varit hyfsat framgångsrika så här långt i filmkarriären. Han regisserar, hon skriver manus. Och så ser konstellationen ut även nu när ”Buss till Italien” går upp på biograferna. I huvudrollerna ser vi Livia Millhagen, Karl Linnertorp och Adam Pålsson. Och som titeln antyder så handlar det människor i en buss, en kyrkokör på väg till Italien. Kulturnytts Måns Hirschfeldt följde med på färden.

En roadmovie innebär förstås en resa. Från okunskap till insikt, till exempel, från tomgång till fri fart eller från trygghet till frihet om man så vill. Och en hel buss med människor rymmer förstås olika varianter på temat. Och flera av dem kommer gå helt opåverkade ur den filmens händelser. De har bara åkt buss med kyrkokören till Italien och sen hem igen.

Men för Ylva är det mer komplicerat, eftersom hon strax för avfärd sett sin man i bingen med barnvakten. Och för ynglingarna Erik och Ruben kommer resan innebära förvecklingar. Men vidare dramatiskt kan man inte med den bästa vilja i världen säga att det blir och det är väl inte heller tanken. För det är högst vanliga figurers vanliga problem. Det kärlekslösa äktenskapet. Den första förälskelsen. Livet som gick någon förbi.

Till detta serveras en lagom portion av den där svenskheten, så som vi ofta ser den skildrad på film. Nervöst tillknäppt i officiella sammanhang och sen överförfriskat när det italienska vinet serveras. Den typ av milda och medvetna schabloner som blivit något av paret Lind-Lagerlöfs varumärke.

Och det finns även en klädsam distans till tron på att en sån här resa verkligen kan härbärgera drömmen om nåt annat. Alltså, att också längtan har sina schabloner. Att det mesta ändå bara är skiftningar i vardan.

Det är tämligen anspråkslös filmresa med andra ord, och jag följer den växande ointresse. För var blir kvar efter alla förbehåll? När alla kanter rundats av och rollfigurerna står avklädda i just sin vanlighet? Nja, ingenting som verkar engagera filmskaparna i alla fall, som liksom backar ur berättelsen av rädsla att faktiskt säga nånting. Påstå nåt. Göra anspråk.

Det blir nödvändigtvis inte bättre av att man tar till stora ord, men det är nog ändå värt att våga pröva dom munnen.

                                                        Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".