Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Socialromantik i Runges nya film

Publicerat tisdag 27 december 2005 kl 07.47

I söndags, på juldan, var det premiär för Björn Runges nya film ”Mun mot mun”. Runge slog ju efter lite skakig karriär verkligen igenom med den rikligt guldbaggebelönade ”Om jag vänder mig om” 2003. Hela skådespelarensemblen belönades också med en Silverbjörn vid Berlins Filmfestival för den filmen. Och Björn Runge har fått mycket beröm för sin personregi. I ”Mun mot mun” ser bland många andra Peter Andersson och Marie Richardsson. Men låt er inte bedras av det är en julpremiär, för det ingen munter historia det här. Måns Hirschfeldt har sett ”Mun mot mun”.

Det mörkt och skumt i Mun mot Mun. Mörkt inomhus och grått och slaskigt där ute.

Svart i sinnet på nära nog alla inblandade. Det är som om det gått en själslig och visuell huvudsäkring nånstans.

Pappa Mats samlar sig. Han ska göra en nedstigning i skiten för dra upp dottern Vera. Felet att hon hamnat där är till stor del hans. Vera har flytt pappans våld och alkoholism för att istället leva med den äldre missbrukaren Morgan.

Och vad Morgan går för - det ser vi redan filmens första scen. En extremt närgången kamera söker sig över skådespelaren Magnus Kreppers ansikte. Nära intill varje por och hårstrå, det är som en bild av sur andedräkt. Och den luktar abstinens och manipulation och för Veras del prostitution.

Så kommer dom alla bli granskade under filmen gång. Peter Anderssons pappa Mats, Marie Richardssons mamma Ewa, Vera som spelas av Sofia Westberg. Ingen undkommer kamerans obarmhärtiga lust att leta sig in i rynkor och skrymslen.

Det är ett bildspråk som skulle kunna kunna kallas socialromantiskt - alltså där socialrealismens kärvhet korsas med skräckromantikens utstuderade svärta.

Och det är inte helt lyckad kombination i min ögon - för bildernas sotighet tenederar att alltför mycket understryka det som redan framgått. Att här är det jobbigt värre. För alla. För Peters sjuka pappa och hans tjej och för lillebrorsans flickvän och för hennes mamma, och för den där kvinnan som Ewa träffar på ett hotellrum.

Ann Petrén, Ingvar Hirdvall, Pernilla August med flera passerar revy. Skådespelare älskar att arbeta med Björn Runge och han med dom, och det syns, i varenda scen.

Men ärligt talat: många av dom medverkande i ”Mun mot Mun” tycks mest finnas med för att dom hade roller i Runges förra film ”Om jag vänder mig om.”

Och i den filmens Short Cuts-liknande berättelse rymdes också många. I ”Mun mot mun” blir det för trångt.

Rollfigurerna är mer ansatser än dom är långfilmsmaterial, de saknar det kött som krävs för att ta Mun mot mun från början till slutet. Och här är Runge återigen kvar i sin förra film, i dess kortare episodberättande.

Och det går särskilt ut över filmens smärtpunkt: Vera. Flickan som alla kretsar kring - hon förblir ändå märkligt osedd, även av biobesökaren.

Det kan nu vara Björn Runges tanke, att det är det själsliga landskapet runt Vera, som han i första hand vill skildra, och inte hennes person.

Men då hade det isin tur krävts en bredare tanke med Ewa och Mats, som trots all smärta som uttrycks - ändå inte riktigt kan ta med oss ner på djupet - under filmens hårdmejkade yta.

Jag tror att Björn Runge kan ha en fulländad film inom sig, han har redan både glöden och handlaget. Men i Mun mot mun blir det både för mycket av det goda - och för lite.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".