Mustaschen - civilisationskritik-skräckis för vuxna!

Den franske författaren Emmanuel Carrère fick sitt litterära genombrott för romanen ”Doktor Romand” år 2000, och som byggde på ett autentiskt franskt rättsfall. ”Doktor Romand” filmatiserades av Nicole Garcia under namnet ”Motståndaren” några år senare och blev en stor framgång. Nu har Carrère själv tagit sig an sin debutroman ”Mustaschen” från 1986, och filmatiserat den under samma namn.

Maria Edström har sett ”Mustaschen” som hade svensk premiär på juldagen.      

Marc ligger i badet och stryker sig över mustaschen, hans fru Agnés kommer in och han frågar henne om han inte ska raka av sig mustaschen. Visst, säjer hon, men jag undrar hur du skulle se ut - du har ju alltid haft mustasch. Marc gör slag i saken, rakar bort alltihop och förväntar sig glatt om inte ovationer, så i alla fall reaktioner. Men ingenting händer. Ingen säjer flasklock, varken Agnés, eller det par som de går på middag hos samma kväll. Och därmed börjar ett tillvarons svarta hål sakta öppna sig för Marc.

”Mustaschen” är en film som har släktingar i Amerika, ni vet, de här historierna om lyckliga familjer med golden retrievers, stressiga frukostar och vänner på grillpartyn och där nånting ont tränger sig in och hotar att förgöra idyllen. Men den här franska kusinen är inte lika självrättfärdig som sin amerikanska dito, här är det inte lika självklart att det onda kommer utifrån, snarare tvärtom.

Marc och Agnés (mycket välspelade av Vincent Lindon och Emanuelle Devos) är så välklädda, så välinredda och så välförsedda i sin utsökt estetiska värld att man bara längtar efter att nånting ska börja skeva och glida isär. Carrère berättar suggestivt och effektivt och man hinner undra både en och två gånger om det är Marc eller Agnés eller världen som är galen.        

Både i ”Motståndet” – Nicole Garcias filmatisering av en Carrère-roman och i ”Mustaschen” finns en svidande kritik av familjen och äktenskapet. Ingetdera beskrivs som en plats där det finns utrymme för ett autentiskt jag, eller du för den delen. I ”Motståndet” åkte den äkte mannen runt i timmar i sin bil, bara där verkade han vara på en gång fri och omfamnad. I ”Mustaschen” är Marc osedd på ett mycket påtagligt vis och rymmer iväg till Hong-Kong, där han åker runt med färjorna och till slut, i en sömnig förort, verkar uppnå ett slags inre frid. När så Agnés dyker upp, i verkligheten eller i ett parallellt universum eller i en dröm kan vara detsamma, och plötsligt bara ligger där på hotellsängen, som om ingenting hade hänt och säjer att hon inte hittade den där gravyren, men det var kanske lika bra för var skulle de sätta den? – då går det en isande vindil över bioduken. Är vi egentligen bara ting för varandra, som kläder, möbler, gravyrer? Tycks Carrères pessimistiska fråga lyda.

Nej direkt muntert är det kanske inte, med det är intressant  - Emanuel Carrère har med ”Mustaschen” skapat en riktig civilisationskritik-skräckis för vuxna!  

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".