Övertygande Goncourtvinnare

I fem år har det franska storförlaget Grasset aviserat författaren och cineasten Francois Weyergans återkomst till litteraturen efter succén med romanen Franz et Francois 1997 och varje gång har dom några månader senare fått beklaga: ”Tyvärr det blir ingen Weyergans i år”.

Är han slut som författare, undrade många och spänningen var stor även i höstas. Men i september låg ”Trois jours chez ma mère” (Tre dagar hos min mor) på bokhandelsdiskarna i Paris och i november kammade Francois Weyergans hem det finaste franska litteraturpriset: Goncourt-priset, mitt framför näsan på den förhandstippade vinnaren Michel Houellebecq.

Kerstin M. Lundberg har läst prisboken.

Det här är en bok om en bok om en bok, som är omöjlig att skriva och ändå blev skriven.

Francois Weyergans har skapat ett alter ego Francois Weyergraf, som precis som han själv är författare, sambo, far till två döttrar och som nu svettas över en bok han skrivit kontrakt på och till och med - eller kanske tyvärr redan har titeln på: Tre dagar hos min mor. Dessutom plågas han av samvetskval att han aldrig besöker sin nittiåriga mor i hennes hus i Provence.

En bit in i romanen inser man att denne Weyergraf i sin tur skriver om en person som heter Francois Graffenberg och som också är författare och skriver om en person som kallas Francois Weyerstein, som i sin tur skriver om en författare som heter Francois Weyerbite...

Det gäller att inte få svindel i denna spegelsal och tappa bort sej: vem är det nu som skriver om vem? Men egentligen spelar det inte så stor roll för alla dessa Francois liknar varandra som dom ryska gummorna av trä. Alla har dom kört fast i en roman om sin mamma. Och alla provar dom olika ingångar till denna roman.

Denne multiple Francois är en rörande person; hyperängslig och vankelmodig, en fumlig intellektuell, beläst och ironisk, en riktig Woody Allen-figur. Dessutom är han en mästare i senfärdighet. Han skriver, visst, varje natt, men om allt möjligt annat än om sin mamma. Förhinder och blockeringar blir själva ämnet i romanen. I en elegant kåserande ton gör han ständiga utvikningar. Han länkar reflexioner om livet, litteraturen, filmen och vardagen till minnen gärna av kvinnor och till aktuella incidenter. Det blir något som liknar ett filmmontage. Han funderar på romanen han borde skriva, men hittar lättare idéer till andra för stunden roligare böcker: en bok om vulkaner, en kärleksroman i historisk miljö eller favoriten: en samling med hans erotiska eskapader under titeln Knullerier. Han samlar på bra repliker att använda: Mammans ”Du måste snart ge ut den där boken, folk tror ju att du är död”.

Hans nära oroar sej för honom. Vännerna har han slutat träffa. Han stänger in sej i arbetsrummet, dagdrömmer, onanerar, skriver förklarande fax till skattmasen, tigger förskott från förläggaren på en bokidé han just ljugit ihop och får besök av kronofogden, för övrigt en av bokens höjdpunkter. Kort sagt: det rör sej om en skaparkris och inte den första i litteraturens historia, men förmodligen en av dom roligaste.

Francois Weyergans skriver med fräck lätthet. Jag kan ibland sakna en fördjupning, ett krossat glas i den där spegelsalen, som skulle låta smärtan gå i dagen och jag är mindre tolerant mot alla hans kvinnohistorier, drömda eller verkliga, än hans hårt prövade hustru. De skildringarna tröttar helt enkelt ut mig. Ändå är jag ganska betagen i denna roman, som bortom begrepp som ”fiktion” och ”verklighet” ger ett mycket övertygande porträtt av sin författare och av skapandets villkor. Och som till slut ändå blir ett kärleksfullt porträtt av modern.

Kerstin M Lundberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".