Miranda July - ny stjärna på independentfilmhimlen.

Filmen ”Me and you and everyone we know” av Miranda July som också är performancekonstnär, har fått pris på Sundancefestivalen, på Stockholms Filmfestival och hela fyra priser i Cannes förra året - det talar sitt tydliga språk: debutanten Miranda July är definitivt den senaste stjärnan på independentfilmhimlen. Måns Hirschfeldt har sett den. 

”Me and you and everyone we know” av Miranda July

Det är kan förstås vara svårt att bara glömma bort den ryktbarhet som föregår Miranda Julys film.

För när den nu går upp på svenska biografer, har den redan gjort ärevarv på festivalscenen, priserna har varit många, publikens kärlek stor och som på beställningen har det förstås också pekats finger: vissa tycker att den nya independentkejsarinnan är mer än lovligt naken.

Ja, är Me you and everyone we knows goda rykte oförtjänt? Jo, på två vis: dels är den inte världens åttone underverk och dels förtjänar den bättre än ses med enorma förväntningar. För det är onekligen en film i det lilla formatet.

Miranda July spelar själv en konstnär som extraknäcker inom färdtjänsten och hon blir förälskad i nyskild tvåbarnsfar som jobbar i skoaffär - ett sånt där jobb som är fullkomligt normalt i verkligheten men ”jättekonstigt” i en independentfilm.

Och runt me and you, och deras spirande men haltande kärlekshistoria, så finns några stickspår, om everyone we know:  barn, tonåringar och gamla. Alla lika tafatta i sitt sökande efter ömhet. Och alla lika mycket barn inför sina egna känslor. Och där är den väl igen - independentklichéen - om en konstig värld där puberteten liksom aldrig går över. Och där alla pratar som om dom var en Laurie Andersson-låt.

Den som söker någon större mening bakom filmens näpna djupsinnigheter, letar nog förgäves. Men näpet är det. När orden letar sig fram sådär famlande och taffligt - i hopp om att hitta nån som lyssnar. Och när dom mötena uppstår, så är det som om Miranda Julys film slappnar av och lägger den, ack så, alternativa agendan åt sidan, för att istället vila en stund i vad som är några riktigt vackra bilder av ömhet.

En kropp som lutar sig mot en annan, eller en fjäderlätt puss på munnen.

Svårare än så behöver det inte vara. 

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".