Min frus förste älskare - ny svensk film

HansÅke Gabrielsson har sedan mitten av 70-talet skrivit och regisserat TV-serier och långfilmer som ”Tre terminer”, ”Sjön”, och några Jönssonligor. Nu har han regisserat och skrivit manus tillsammans med Marianne Willtorp till ”Min frus förste älskare” som också har premiär i morgon på Trettondan. Filmen är producerad av gänget bakom ”Glasblåsarens barn”, ”Göta kanal”, ”G ” och succén ”Så som i himmelen”, och den nya filmen är en samtidskomedi om kärlek och visioner med några av våra bästa skådespelare. Elin Claeson har sett ”Min frus förste älskare”:

Vivi - Marika Lagercrantz och Magnus - Mikael Samuelson - har varit tillsammans länge, har två barn, bor i Stockholms innerstad - hon jobbar på ett förlag, han är lärare och gammal proggmusiker. Vivi stöter plötsligt på sin gamla flamma - konstnären, förföraren Robert - Philip Zandén.

Aha!

Ni vet hur det är med rostskador på gammal kärlek - inget att fästa sig vid. Go for it!

Vivi låter sig föras med på passionens vindränkta vingar och vips är livet lite krångligare. Så krångligt att proggmannens gamla band ska ha en spelning där förförarkärlekens dotter ska vara gästartist med sin hiphopsampling av proggarnas hit och alla måste stöta ihop i samma stora våning på Mariaberget där allt går åt pipan tills alla funderat på vad de vill med sina liv. Tjoflöjt.

Detta är en komedi står det.

För vem?

Kanske för er födda mellan 1939 och 1950 - ni som hängde med när Mullvaden ockuperades, ni som passade på att gå på Blå Tågets återföreningskonserter för några år sedan. Ni som har barn som omfamnat både hiphop och Attac-rörelse. Ni som jätteproppar Orvar-er i för stora lägenheter, som talar väl om integration men inte känner en enda blatte, som längtar efter att se världen och reser till Toscana.

Men för mig - icke.

Jag är ledsen Hans Åke Gabrielsson - men jag tycker inte att det här är en rolig film.

Det kan ha å göra med bristen på självinsikt, självdistans och ja - lite hederlig självcensur. För turerna kring Vivi, Magnus och Robert är inte en tillräckligt trovärdig, rolig, intressant, uppfriskande, sedelärande, galen, förtätad, kärleksfull eller vad som helst för adjektiv - historia att göra film av.

Det är poänglöst.  

Elin Claeson

elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".