Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i en industrilokal. Giftig rök sprider sig österut mot Giraffens köpcentrum. Alla som befinner sig i området bör bege sig därifrån. Boende i området uppmanas att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Kalmar.
(Publicerat idag kl 17.16)

Elis Eriksson är död

Publicerat måndag 9 januari 2006 kl 08.57

I år skulle konstnären och författaren Elis Eriksson fyllt 100, om han fått leva. En aktningsvärd ålder - ändå kom dödsbudet härom dagen som en fullständig överraskning. De senaste åren var Elis Eriksson kanske mer aktiv och uppmärksammad än någonsin: med ständigt nya utställningar, böcker och priser.
  Mats Arvidsson minns honom.

Om en människa föddes 1906 och dog i förra veckan så har den varit med om en del, även om den har bott i det skyddade Sverige.
  Elis Eriksson föddes 1906 och så vitt jag kan förstå tog det honom nästan 60 år att börja fatta vad det var han hade varit med om. Själv skulle han säkert förneka att han hade fattat någonting, eller att någonting hade varit något att fatta, men sådan var han.
  Hursomhelst, 1965 visade han resultatet av sina erfarenheter på ett galleri i Stockholm, möjligen Sveriges första språk och bild- installation, möjligen Sveriges första installation över huvudtaget, i alla fall första gången Elis Erikssons världsbild tog offentlig form.
  Det var en mycket trasig och söndersliten världsbild, med teckningar som försökte likna barnteckningar men inte riktigt lyckades, eftersom han var en alldeles för bra tecknare, och ett språk som krossade bokstävlarna lika effektivt som någonsin Ekelöf, eller för den delen Öyvind Fahlström, Åke Hodell eller Bengt Emil Johnson. Här introducerades stående gestalter i hans mytologi, Pavan, indijanerna och kåvbojjsarna och krokodilen, alla talande Elis Erikssonska, ett språk som låtsas vara barnspråk men inte riktigt lyckas, eftersom han var alldeles för bra på språk.
  Världen är trasig och obegriplig, så låt oss leka med den och sätta ihop i alla fall några skärvor till någonting, tycktes han säga, om än med en viss förtvivlan.
  Och så fortsatte han i många år, med att bryta och krossa språket och bilderna, både den etablerade konstmodernismens och det politiska skitsnackets. Lekfullt, charmigt, oemotståndligt, litet farligt men inte så värst, om man inte tittade mycket noga. Alla älskade Elis Eriksson, med sin vita kalufs och sina runda glasögon och sitt snack, och sitt knyckliga, struttande lattjande med världen, en sorts konstbranschens egen Emil i Lönneberga.
  Möjligen tröttnade han på den rollen, för för fem år sedan gav Elis Eriksson ut en bok som hette Nattens Hundar, och jag minns hur häpna, störda och litet pinsamt berörda många i branschen blev, för detta var en ohygglig, naken och skyddslös text, ett blodbad på sedvanlig bruten Elis Erikssonska om våld, död och fasa, mycket litet lekfullt, snarare Emil i underjorden.
  Nu är han borta, och jag kommer att sakna honom, både det knyckliga lattjandet och den hemska svärtan. Det finns för litet av någotdera redan som det är.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".