Litauen sett genom noveller

Hur avregistrerar man ett spöke? Och var hänger man upp Den Ondes purpurmantel efter en natt av kortspel? Se där några brännande frågor man kan få svar på i en nyutkommen litauisk novellsamling.

Litauen är fortfarande det mest okända av våra tre baltiska grannländer. Men nu, femton år efter dom politiska omvälvningarna på andra sidan Östersjön kan vi äntligen ta del av den litauiska nutidslitteraturen.

Maarja Talgre har läst ”Att avregistrera ett spöke. Tjugotvå noveller från Litauen.”

(Titelnovellen kan man höra i Novellen i P1 13 januari 2006 11.35 med repris söndag 15 januari 13.35.)

”Att sälja sitt hus, särskilt om du fötts i det och växt upp där, är inte så enkelt. Även om det händer att man tvingas sälja något betydligt viktigare. Till exempel, ett av sina barn, en njure eller levern.”

Så börjar titelnovellen ”Att avregistrera ett spöke.” Här kolliderar det gamla och det nya Litauen. Spöket i det gamla släkthuset är en hårt arbetande bondkvinna som inte får frid förrän hennes son kommer tillbaka. Vart tog han vägen? Han – en av dessa många litauiska söner som tvingades dra ut i krig eller utvandra till Amerika, Afrika eller någon annanstans för att försörja sig.

Sen blev huset sommarnöje åt en annan familj som samsades med spöket till ägarnas död. Och nu ska arvet skiftas och huset säljas till ett företag som gör Bed and Breakfast-kedjor till den moderna turismens fromma.

Allt ska rivas och byggas upp igen – men så var det spöket… Det måste avregistreras. Enligt konstens regler.

Det finns gott om spöken i Litauens historia: Det senaste hette Sovjetockupationen och avregistrerades 1991 med Sovjetunionens fall och Litauens självständighet. 50 års censur och svältkost för litteraturen var äntligen slut. Lustigt nog hade novellen klarat sig bättre än romanen: novellen så anspråkslös och liten, ansågs politiskt ofarlig. Därför kunde man skriva om känslor och närliggande ämnen där som kommunistpartiet föraktade. Eller som en litauisk författare uttryckt det: ”Novellen omfamnade den lilla människan och grät.”

En gång för längesen var Litauen en stormakt som sträckte sig från Östersjön ända bort till Kaspiska havet. Kung Mindaugas som enade landet har fått en egen novell, skriven av en av Litauens främsta unga författare Marius Ivaskevicius.

Den som vill kan lära sig mycket om Litauen genom det här urvalet noveller gjort av Loreta Marcianskaite i översättning av Jonas Öhman och Raimonda

Jonkute. Själv blir jag upprymd av energin, humorn och den resoluta sorgen i dom här 22 novellerna.

Maarja Talgre

maarja.talgre@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".