Christer Strömholm - en fransk klassiker

Förra veckan öppnade en stor utställning i Paris med fotografen Christer Strömholms bilder. Strömholm som dog 2002 tillbringade många år i Paris men de flesta av utställningsbilderna har inte visats sedan 1965 i Stockholm då under titeln ”Till minnet av mig själv”, andra bilder kommer från Hasselbladstiftelsens samlingar. Tillsammans formar de en utställning som ger Strömholm klassikerstatus. Mikael Timm besökte Hôtel de Sully där utställningen pågår fram till den 19 mars.

Det är inte första gången Christer Strömholms bilder visas i Paris, men det är första gången de visas på Hôtel de Sully och det betyder att Strömholm nu uppfattas som en klassiker, en fotograf man kan ha olika uppfattning om men inte kan gå förbi. Dessutompubliceras ett urval bilder i en serie med pocketböcker som sedan 20 år ägnas de största: Atget, Nadar, Brassai, Eugene Smith osv.

Som svensk kan vara svårt att verkligen se Strömholms bilder. De visas så ofta att man nickar och säger: visst ja, de transsexuella på Montmartre, ormen med lindat huvud, flickan bakom galler…

Och eftersom Strömholm var mästare på att berätta medryckande men mystiskt om sitt eget liv så cirkulerar alla dessa historier som gör att bilderna uppfattas som råa, entydigt biografiska.

Men när jag nu ser dem igen på Hôtel Sullys vita väggar så blir det uppenbart hur medveten han var om bildkonstens klassiska grundregler: komposition, yta, volym, kontrast. Det är helt enkelt oerhört välkomponerat, som så många andra av de stora fotograferna började också Christer Strömholm som målare.

Slumpen vill att det samtidigt i Paris pågår flera andra utställningar av fotografer av samma årsklass. Mest älskad av dem är Willy Ronis som idag är 95 år gammal. Hans bilder från förkrigstiden fram till slutet av 50-talet är ikoner för vad som kallas det humanistiska fotografiet. Bilder av lekande barn, vackra kvinnor på gatan, unga par - bilder man blir glad av helt enkelt, och köerna är mycket längre till hans utställning än till Strömholms.

Delvis är det samma motiv: barnen, den udda händelsen på gatans teater. Men det är lätt att se varför Strömholms bilder tillhör framtiden och Ronis det förflutna. Inte för att Strömholm är tekniskt bättre. Nej det är intensiteten, känsligheten. När Ronis fotograferar lekande barn ser han glädjen, när Strömholm fotograferar ett barn ser han utsattheten, sorgen. Och när Ronis slutade fotografera därför att det humanistiska fotot inte passade 60-talet, Roland Barthes karaktäriserade det som alltför ömsint, alltför optimistiskt fortsatte Strömholm. Hans väg ledde längre. Hans osentimentala, koncentrerade, nästan zenbuddiska stilla sena bilder av små bortslängda fimpar, mönster i en bordsskiva hör till samma motivkrets som porträtten från Pigalle. Det handlar om livets bräcklighet.

Det ämnet blir aldrig omodernt och Christer Strömholm skulle ha varit nöjd med att nu vara en av dess utländska konstnärer som blivit en fransk klassiker. Jag minns hur vi första gången träffades, just i Paris. Jag frågade hur det gick:

Jodå, bra, muttrade Christer. Tittade på trottoaren, tittade på en flicka som gick förbi och tillade: Här finns en del att se.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".