Woody Allens nya - en nätrullare

Med filmen ”Match Point” har Woody Allen gjort helt om - han övergett New York för London och komedin för allvaret, vilket skapade en smärre senstation på Cannesfestivalen förra året. Och han lustigt nog också belönats med en större uppskattning än på länge i sitt hemland - i USA har man ju annars ställt sig rätt kallsinnig till Allen, iallafall på senare år. Viss draghjälp har filmen förstås av att den ena huvudrollerna görs av nya storstjärnan Scarlett Johansen - hennes manlige motspelare heter Jonathan Rhys-Meyers och Kulturnytts recensent heter Måns Hirschfeldt.

Vad är Woody Allen utan sina skämt? Och utan sitt Manhattan? Ja, han är sig lik, till viss del i alla fall . I sin förkärlek för genomborgerliga miljöer där drinkar bor granne med Dostojevskij. Och i snärten i repliken, rolig eller eller inte. Och i ”Match Point” finns också den där väldigt Allenska förmåga att oerhört snabbt tydliggöra sina rollfigurer, med komikerns vassa karaktäristik. Det underlättas förstås av att han arbetar med klichéer - vilket i sin tur inte underlättar när filmen kommer till den punkt då krävs fördjupning.

Hursomhelst:

Chris Wilton, före detta tennisproffs numera tennistränare, blir genom en av sin elever upptagen i en engelsk överklassfamilj, med allt vad det innebär av pengar, opera, gin-och-tonic och ekboaserade herresäten. Men han har knappt hunnit inleda sin kärleksaffär med dottern i familjen förrän han kastar blickar på sin blivande svågers flickvän Nola.

Det hela är ogenerat förutsägbart, i det avseendet har Woody Allen aldrig varit särskilt sofistikerad. Men det går som tåget. Och i ungefär en timme in i filmen sitter vi i första klass på en resa som kulimerar i stycke strålande visuell ironi: Uppkomlingen Chris kliver in den våning som ”papa” köpt till dom nygifta.

Den är overklig. Kan man ha sån tur? Och är tur i sådana fall nåt man har eller tar? Och var kommer då moralen in?

Nåja, det hela är förstås för bra för att vara sant och snart är både Chris och Woody Allen och publiken grundligt uttråkad av den äktenskapliga bädden. För det blir ett evighetslångt bollande mellan två sängar, i väntan på ett svettigt sista set.

Och att det inte jätteroligt, det är väl okej, men utan sin smartness är Woody Allen ganska vilse. Han är bättre på neurotiker än på sociopater och bättre på att blanda drinkar än på Dostojevskij light. Så det blir i långa stycken en historia om mörka och allvarliga drivkrafter, utan vare sig mörker, allvar eller driv.

Nej, det är med större tur än skicklighet som Woody Allen ändå faktiskt slår in matchbollen, i slutscenen.

                                                        Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".