Självlysande Dick Bengtsson-utställning

Ännu en gång finns det nu möjlighet att se Dick Bengtssons konst samlad i en utställning. Platsen är Moderna Museet i Stockholm – 1983 visades han där senast. Då som första svenska konstnär som fick en egen separatutställning på Moderna. Dick Bengtsson som dog 1989, bara 53 år gammal, är numera en del av den svenska konsthistorien. Räknas som ett av de främsta namnen under 1900talet. Inte minst känd för att placera till synes omotiverade hakkors på många av sina målningar. Och för att försegla sina målningar med strykjärn och tjocka lager smutsgul lack. Cecilia Blomberg har sett den här senaste Dick Bengtsson sammanställningen.

På ett sätt känns det som ett hopplöst uppdrag att beskriva Dick Bengtssons så många gånger redan omskrivna målningar. För vad nytt kan sägas om ett livsverk som totalt omfattar ett 80-tal alster – varav 40 – 50 av dem är de som verkligen räknas. Analyseras. Ställs ut. Om och om igen.

Men så när de hänger här samlade på Moderna Museet. Självlysande i några i övrigt nästan helt mörklagda rum så spelar inte sådana ovidkommande anmärkningar någon roll.

Museiväggarna har målats mörkt blåsvarta, liksom golvet – och inne i det här mörkret är varje enskild målning iscensatt med punktbelysning. Som en samling aktörer som stiger fram en efter en i rampljuset.  Det är bara helt självklart att Dick Bengtsson har den ställning han har.

Dick Bengtsson bröt ny mark. Kombinerade i sina bilder motiv som egentligen inte hade med varandra att göra. Men som tillsammans blir något annat. En pastoral kyrka omgiven av gulskimrande sädesfält. Och så ett Hakkors på vit botten.

Den märkliga ”Möss och Hattfabriken” med illgrön himmel och ett kallt månsken över de mest skräckinjagande tillslutna byggnader. Kremeringsugnar. Fångbaracker. Hakkors. Så obehagliga och samtidigt vackra.

Dick Bengtsson driver färgerna långt. Och perspektiven är så fel och så rätt samtidigt. Bergsvandrarna ser ut att gå rakt in i en fondtapet när de är ute på expedition med sina ryggsäckar lastade med motiv ur konsthistorien. Det är ingen slump.

Det är omöjligt att helt klura ut vad Dick Bengtsson egentligen ville säga. Det är inte det samma som tomhet. Associationerna strömmar till. Om alltifrån kritik av folkhemmets bräckliga trygghet,  kritik av den modernistiska konstens renhetsideal, till tankar om huset som plats, symbol för såväl skräck som trygghet.

Men framförallt berörs jag någonstans på djupet. Ordlöst. Vill gärna stanna kvar i de där mörka rummen ett tag till och bara umgås med Dick Bengtssons bilder. Gåtfull är ett av de ord som borde satts i  karens för länge sen när man talar om hans konst så ofta som det använts. Men det är ju just det målningarna är. Gåtfulla och så är de angelägna. Det gör suget stort att återse de om och om igen.

                                                          Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".