En klassisk Vårsalong

Nu har Liljevalchs Vårsalong öppnat, i detta inte särskilt vårlika Stockholm. Det verkar vara en nästintill odödlig företeelse - salongen har funnit sedan 1921 - och det gäller precis som då - att bli en av de drygt femtio utvalda konstnärerna. Mats Arvidsson har sett årets Vårsalong (som går att se till och med den 12 mars):

Man blir litet förvånad när man går omkring på Vårsalongen i år. Jag menar, med tanke på Liljevalchs uttalade ambitioner, och med tanke på förra årets muntra och levande designupplaga, så är detta en mycket konventionell Vårsalong, mindre och glesare hängd än förr i världen, men ändå. Det är verkligen en salong, här finns inget tema eller någon genomgående tanke, här har folk skickat in sina konstverk och en jury har valt, och så är det med det.

I katalogtexten talas en del om gränsöverskridande och nya genrer, grafisk formgivning, design, mode och så vidare, men särskilt gränsöverskridande blir det, och den klassiska Vårsalongen blandade också friskt alla sorters stilar och genrer och uttryck.

Det finns ett anslag som lovar något annat, hela den stora skulpturhallen upptas av den stora Konstrean, ett sextiotal konstnärer som kränger äkta originalkonst för 199:90 styck i något som ser ut som ett stort marknadstält. Det är en rak och effektiv spark åt många av konstbranschens konventioner, men så många flera sådana klacksparkar blir det alltså inte.

Men det är inte lätt med det här salongskonceptet. Den klassiska Vårsalongen hade visserligen sin frihet, och den sympatiska viljan att låta icke-etablerade konstnärer möta en stor publik, men det blev litet mycket amatörernas julafton och en annan sorts konstrea. Frågan är om det går att göra en salong på det sättet, fast bara med litet högre kvalitetskrav. Eller man kan göra som förra året, en mer genomarbetad och samtidigt mer begränsad utställning, som kanske inte var en salong i klassisk mening, men mycket lyckad i sin genre. Här blir det inte riktigt någotdera och det känns litet tomt.

Men som sagt, det är inte lätt, och Liljevalchs får väl fortsätta att experimentera. Och ett och annat finns det förstås. Själv var jag mycket förtjust i Fredrik Helanders stora installation, där han berättar historien om sin förfader Pehr Carlsson, som faktiskt var sjörövare i Karibiska Havet på 1700-talet. Om folk fortsätter att skicka in sådant så finns det hopp om framtiden.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".