Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Elis Eriksson - utställt liv i Norrköping

Härom veckan gick han bort, författaren och konstnären Elis Eriksson. Och trots att han skulle ha fyllt 100 år i år blev många förvånade över hans bortgång. De senaste åren har Elis Erikssons utställningar och böcker kommit i en strid ström.

Bara några dar innan han dog kom boken ”Vadå nått”, och i söndags var det vernissage för utställningen ”massa ande ting” på Norrköpings konstmuseum.

En omfattande retrospektiv med mer än 200 konstverk, som ska ut på turné efter Norrköping.

Mårten Arndtzén har sett den.

(Utställningen ”massa ande ting” kan man alltså se på Norrköpings konstmuseum fram till den 5 mars. Sen går den ut på turné, med Värmlands museum som första anhalt och senare bland annat på Malmö Konstmuseeum och Sundsvalls museum.

Den är producerad av Norrköpings Konstmuseum i samarbete med Värmlands museum, Malmö Konstmuseum, Millesgården, Sundsvalls museum och Skövde kulturhus. )

Nån gång i slutet av 80-talet bränner han upp sina målningar och stoppar askan i små, prydligt numrerade lådor. Och det var väl inget särskilt med det, bara lite massa som ändrade form - för att använda Elis Erikssons egen terminologi. Begreppet ”konst” ville han helst avskaffa helt, och nån ”konstnär” var han då definitivt inte, enligt sig själv.

Men vad hände med dom där lådorna då? Jo, dom la Moderna museets Olle Granath snabbt vantarna på. Sen dess tillhör de ”samlingarna”. Det ska fan vara antikonstnär.

Och här kommer den då, Den Stora Elis Eriksson Retrospektiven. Med allt från teckningen ”Morsan Syr” från 1932 till helvetesskildringarna av den svenska åldringsvården från i förrfjol. Så går Elis Eriksson inte bara ur tiden, utan oåterkallerligen till konsthistorien också.

Det var väl hög tid för det. Ändå känns det lite som ett svek - inte så mycket mot Elis Eriksson själv, han var nog medveten om villkoren, som mot en gammal vacker dröm om att bryta sig ur ramarna, bli nåt annat, förändra villkoren.

På Norrköpings Konstmuseum ser det dessutom förskräckligt musealt ut, vid första anblicken. Hängningen är snustorrt kronologisk, och det som inte hänger på väggen ligger i montrar. Och inte är det nån särskilt dekorativ eller lättsmält konst det här heller - dom museer som ska visa utställningen har tagit på sig ett tungt, pedagogiskt ansvar.

För visst är det så. Att bara man är beredd att kisa lite, stå kvar en stund och följa några pyttesmå texters ringlande väg genom nåt myllrande papperscollage i tre dimensioner, bara man bjuder till lite grann själv - så öppnar sig en märklig och underbar värld. Full av humor, vrede, livslust, sorg och storartad underhållning!

Som hans spel med oläsbara regler, eller utställningen där publiken själva skulle få klippa och klistra men instruktionerna blev så komplicerade att man fick ställa in alltihop. Eller som hans tivoli på en bostadsmässa i Norrköping 1964, ett fullt utrustat nöjesfält med karuseller och berg- och dalbana och allt, men där det knappt gick att ta sig in - och gjorde man det så upptäckte man att det bara var attrapper alltihop, i full skala visserligen och med fina vimplar, men inget gick att åka på.

Och sen, när mässan var slut och jobbarna kom dit för att montera ned Elis Erikssons tivoli - då var det borta! Nån eller några hade gått dit och knyckt alltihop, förmodligen för virkets skull. Och vadå, det skulle ju ändå plockas ned.

Jag har svårt att tänka mig att Elis Eriksson hade några invändningar. Det var annat som gjorde honom sur. Neurosedynbarnen, Vietnam, svenska biskopar och äldrevård, Tony Blair, såna saker.

Och när han blev sur formulerade han ett angrepp. Han kallade dom så, och på slutet verkar han ha varit arg ganska ofta. I Norrköping visas de senaste årens produktion i en egen sal, och den är som en svart katedral; en mässa i djupaste moll över tillståndet i världen, utan skymten av en falsk förhoppning om nåt bättre.

Ändå är jag upprymd när jag går därifrån. För Elis Erikssons svartsyn genomströmmas av liv, precis som allt annat han gjorde. Han har tamejfan rätt: det är inte konst, det här. Det är liv.

Mårten Arndtzén

marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".