Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Nya pjäser av Lars Norén

Publicerat måndag 30 januari 2006 kl 10.39

Två pjäser ur sviten Terminal – det är vad Riksteatern hade premiär på i Hallunda utanför Stockholm. Författare och regissör till de två pjäserna är den inte helt okände Lars Norén. Och han skriver själv i det lilla programbladet att: ”Terminal betyder slut eller ände och flera av de här pjäserna  handlar om olika slut och ett sorts tidens sönderfall.” Anneli Dufva har sett Terminal. 

En poet blir dramatiker, dramatikern börjar regissera sina egna pjäser på scenen, i teaterföreställningarna smyger sig den filmade bilden in... Nästa steg – filmregi ? Kanske det, Lars Norén.

Det är spännande på många sätt att få följa ett konstnärsskaps vägar på det sätt Norén låtit publiken göra nu under de senaste tio åren. Hans process hela tiden synlig – innehållsligt vet vi hur han närmat sig både de utslagna, de på olika sätt dömda och spillrorna efter ett krig. Men han har också parallellt med det tydligt samhällskommenterande med jämna mellanrum återkommit till det knappare, mycket Fosse-inspirerade och avlyssnande scenspråk som gör det möjligt att tala stilla och nästan tyst om liv och död. Just Tyst musik och Stilla vatten har två av de pjäserna hetat.

I Terminal är väntrummet platsen – i den första delen ett faktiskt väntrum, på ett sjukhus, sen i den andra, det väntrum som är livet. Här bjuder nämligen regissören Norén på ett körverk – en ekokammare av repliker och bilder – där tanken upplöser ålderskillnader mellan människor – där huvudet kokar ihop allt som varit viktigt – till ett enda rum med alla tider och minnen samlade. Och visst är det hans egen sceniska ursprungsfamilj som skymtar på Skåneslätten – den som blev så bekant genom Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud.

De sex skådespelarna, klädda i gråa nyanser, på en lika asketiskt grå scen med svartvita mycket Bergmanartade rörliga närbilder projicerade i fonden,de rör sig i mönster.. Och de talar i mönster också , i flätor – orden från en kan komma ur en annans mun, de upprepar sig och tar om, prövar, bygger en ton.

Och så plötsligt blir filmen bakom dem i färg – en blek kopia, en begravning, en kyrka

Det är förstås pretentiöst i sin anspråksfulla enkelhet – konst för konsten – MEN, det visar på Noréns storhet hur han till fulländning behärskar sina medel. För han släpper inte greppet, han håller kvar – genom den branta humorn, som hela tiden öppnar för skrattet, och genom att skådespelarna så starkt förmedlar en upplevelse av mening. Blick och kropp – människan som barn, alltid barn till någon. Skitlivet. Sökandet.

Vad var det han skrev? ”det handlar om olika slut och en sorts tidens sönderfall”.... Okey. Jag är med.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".