Oneirine - romandebut av Fabian Kastner

Fabian Kastner, född 1977, till vardags litteraturkritiker debuterar i dag med ”Oneirine” – ”Roman i tusen delar”, som undertiteln lyder. Oneirine heter romanjagets stora kärlek, och namnet går tillbaka på grekiskans oneiros – dagdröm, plus att namnet också finns hos författaren Thomas Pynchon som namnet på en drog som gör att man upplever ruset som verkligare än verkligheten. Ja sådana här finurligheter finns det gott om i Fabian Kastners roman ”Oneirine, som Maria Edström har läst.

Redan i första stycket när romanjaget beskriver det hotell, hotell Abulafia, där han bor i ett litet skruttigt rum, så känner man igen sig. ”…liknande hotell bebor redan vår inbillning.” skriver Kastner och beskriver i nästa andetag hur man tycker sig ha läst om hotellet i en roman eller sett det i en film. Att det här är en roman som jobbar med lager på lager, fiktion på fiktion, på verklighet och tillbaka till fiktionen igen, som en litteraturens egen smörgåstårta, det står utom allt tvivel.

Och som sagt, vi har varit där, i denna diffusa tid, i denna diffusa centraleuropeiska stad med sina plingande spårvagnar, utkylda hotellrum och caféer med mjältsjuka unga män och enögda servitörer med flottiga förkläden.

För det är här romanjaget befinner sig, drömmer, längtar och minns sin älskade Oneirine som inte längre finns hos honom. Han roar sig trött med Dolores, en ”teaterslinka”, de går till stadens ”nöjeskvarter” men hennes bleka magra gestalt roar honom knappt. Han går ut och dricker sekt med sin hotellgranne Lenz, en ung man som dragit sig undan världen och beslutat sig för att ta livet av sig om han bara hittar det optimala sättet att gå till väga.

Ja, det är lustigt på ett lite märkligt sätt att vistas i Kastners roman – en pastisch, som leker med pastischen. Nu leker vi lite Nabokov, säjer Kastner och levererar följande rader om Bruno, romanjagets rival: ”Det är inte uteslutet att det är den omöjliga tanken att se honom naken som upprör mig. Brunos kropp tillhör den kategori kroppar som kräver krage och manschettknappar, skjorta och slips och till och med näsduk, det är en kropp i skor, som nödvändigt kräver dessa toalett-och konfektionsdetaljer för att vara uthärdlig i sinnevärlden,..”

När Kastner leker Nabokov är han mycket skarp och underhållande, när han leker typ Herman Hesse, exekverar han bara en mossig manlig pösmunksblick. Professor Hanemann, en annan av hotellets gäster, påstår att det vi kallar litteratur bara är en konstgjord kedja som hålls samman av författare som skriver om samma saker. Kort sagt, alla historier berättas bara om och om igen, så varför inte göra en liten skojig litterär installation av alltihopa, tycks vår författare mena, den kan vara riktigt nöjsam även om man inte förstår hälften av alla smarta blinkningar. Och visst, Fabian Kastners skickliga retro-imitation förtjusar, men inte så mycket mer. Det må vara samma gamla historia om kärlek som aldrig blev, men det går liksom inte att komma ifrån att det som gör om den säjer oss något eller inte nu - är hur den berättas.     

Maria Edström  

maria.edstrom@sr.se    

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".