Angenäma noveller i "Nätterna, Verónica"

En författare som somnar på ett tåg och vaknar upp i en mystisk stad, en blind man som förälskar sig i en kvinna för att hon går så långsamt, ett torn som försvinner. Allt detta och mer därtill beskrivs i boken ”Nätterna, Verónica”. Författaren; Henrik Nilsson har tidigare skrivit poesi och litteraturkritik, han är bosatt i Malmö och med denna novellsamling gör han prosadebut. Mikael Timm har läst den.

Angenäm… är det ett positivt ord för en bok? Förnyande - ja; spännande - ja; omskakande - ja. Det ger rubriker över recensionen och kanske till och med köpare. Men angenäm?

Tja, det är i alla fall det ord som kommer för mig när jag ska sammanfatta Nätterna, Verónica av Henrik Nilsson. Och med det sagt att det här är en gammaldags bok av en ung författare, det är Henrik Nilssons prosadebut.

Handlingen utspelas i Portugal och börjar med att en äldre författare - sådana som unga författare gärna beskriver med kärleksfull distans - somnar på tåget och vaknar i en konstig liten stad som tiden verkar ha gjort en omväg kring. Så småningom befinner han sig på en slags klubb där olika personer berättar var sin historia.

Novellerna är fristående men hänger stämningsmässigt ihop. Det blir några nätter i belästa personers sällskap och chefsbibliotekarie är naturligtvis herr Nilsson själv. Texten vimlar av lånelappar: en av hans berättare påminner om Borges, inledningen för tankarna till Calvino; den stillsamma portugisiska melankolin är sedd genom Tabucchis glasögon, och visst skymtar Saramago och Pessoa.

Alla är de bildade herrar som har lättare att lägga handen på en bok än på en kvinnas hud vilket de är medvetna om och ibland tycker de nog att det omvända vore att föredra. Ett stråk av längtan går genom berättelserna, en darrning av åtrå skälver som ett pulsslag på blek hud i Lissabons natt och ger det alltför välbalanserade en nödvändig oro. Och Henrik Nilsson har läst sin Somerset Maugham för en och annan elegant knorr på rätt ställe.

Men någon förnyande, omskakande debut är det icke. Henrik Nilsson når inte riktigt till djupet av sina historier, han hittar inte smärtpunkten. Men nästa gång kanske…till dess är Nätterna Verónica en synnerligen angenäm bekantskap. En ny bok som snabbt känns bekant, som den där nattvandraren vi tycker oss känna igen, han som bär sin historia som en lykta i vårt gemensamma mörker.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".