Thomas Tidholm inte bara den han är

Författaren Thomas Tidholm är uppskattad av många för sina barnböcker tillsammans med Anna-Clara Tidholm, för andra känd som en av musikerna i bandet International Harvester i slutet av sextiotalet, för ytterligare andra är han poeten, som häromåret gav ut samlingen ”Blandade dikter 1964-2004” - över fyra decennier som lyriker har han alltså bakom sig.
  Nu kommer han ut med en ny diktsamling med titeln ”Error”. Magnus Florin har läst.

”Man är den man är”, står det i en av dikterna - det är typiskt för Thomas Tidholm att dröja vid ett sådant uttryck, rätt vardagligt och oftast sagt utan eftertanke. ”Man är den man är” - typiskt för honom att häpet undra över sådana där fraser som blivit allmän egendom. Han gillar att påminna sina läsare om att de märkvärdigaste mysterierna bor mitt i vanligheten.
  Egentligen har han drag av påstridig och anspråksfull predikant, men klär sin dikt i en osynlighetsmantel av vardaglig ton. Den är ett vänligt muttrande och mumlande vid busshållplatsen eller fikabordet - man tycker sig vara på tu man hand med honom och det är trivsamt - men efter ett tag märker man att han sätter envisa frågetecken för vardagligheten och vanligheten. Det är paradoxalt: å ena sidan förtrolighet och hemmahörighet.  Å andra sidan: känslan av obegriplighet och absurditet. Men paradoxen går ändå ihop hos Thomas Tidholm, eftersom främmandekänslan är så hemvan.
  Boken samlar ett femtiotal dikter som är rätt olikartade, och som mest uppenbart hålls samman av att de placerats i bokstavsordning, dvs en titel på A kommer först och så vidare. Men det finns något mera och väsentligare som håller samman det hela: nämligen att dikterna så ofta är variationer på en urberättelse som gör sin verkan i så mycket av Thomas Tidholms poesi, den om det förlorade paradiset. Om hur ett ödesdigert om än nödvändigt kliv en gång togs från ursprunglig enhet till nutida splittring. Då var människan en och hel, nu finns i stället ”jag” och ”du”, två hälfter åtskilda av en avgrund. Sådant är läget i dessa dikter, vilket inte alls medför någon gråtmildhet, utan mest en munter förvåning.
  Thomas Tidholm blinkar med ena ögat som ett sturigt bygdeoriginal och med andra ögat som en klarsynt antropolog, och han bygger upp en egenartad värld som ibland bara verkar bestå av oansenliga småord: dom, man, vart, då, nu, allt, inget, någonting. Sådana mjuka alldagliga ord skapar en känsla av förtrogenhet hos läsaren - men personligen lystrar jag mera när han inte är så underhållande och tillmötesgående. Det sker bland annat i två dikter, som har fått tung placering i boken, först och sist, och de uttrycker plötsliga känslor av spyfärdighet, avsmak och äckel och jag tycker det sker i en upprörd och lite aggressiv ton som inte hör till vanligheten hos Thomas Tidholm. Han är inte alltid den han är, och det är bra.

Magnus Florin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".